– i boken : “Hauge och Haugianismen”, av L. Dahle & Edv. Sverdrup. Översättning från förf. manuskript. Av Thure A.J. Carlson. Jönköping/Stockholm 1925. Svenska Alliansmissionens Förlag.
– fra s. 157 – 165 :
John Haugvaldstad,
vars namn redan förut har blivit nämnt, var också en av dem, som fortsatte att förkunna frälsningens väg även i denna den mörkaste tiden i Haugianismens historia.
Han var född i närheten av Stavanger år 1770. Enligt vad han själv berättar om sin ungdom, fanns det under denna tid en ganska stor likhet mellan hans eget andliga tillstånd och Hauges.
Hans föräldrar voro rättskaffens men icke troende människor. Själv var han en stillsam, inåtvänd yngling, som hade ringa intresse för nöjen men som kände stark dragning till Gud och hans rike. Sin andliga näring sökte han i d:r Pontoppidans bekanta bok : “Sandhed til gudfryktighed“. Men han säger själv, att denna dragning i ungdomen “blott var Guds beskyddande nåd“.
Så gick tiden, tills han var 22 år gammal. Då blev han gift med Malene Haugvaldstad. Båda de unga blevo av föräldrarna tvingade in i äktenskapet. Därför blev också detta olyckligt. John bar visserligen sitt kors med tålamod, men det olyckliga förhållandet lade dock något försagt över hela hans väsen och gjorde även hans röst liksom klagande. Gud synes dock till slut ha vänt även denna prövning till godo. Den blev måhända, säger Heggtveit, det bästa medlet att förmå dem båda att söka Gud. Och John själv sade sedan om sitt äktenskap : “Han däruppe har bestämt att det skall vara på det sättet“.
I John Haugvaldstads inre liv fortsatte alltjämt växlingen mellan ljus och skugga. Stundom var han hemsökt av svåra anfäktningar och fruktade för att vara fördömd. Och i hans närhet fanns det ingen som kunde vara honom till verklig andlig hjälp. Då beslutade han år 1799 att göra en resa till Bergen, “ty jag har hört av de personer, vilka reste omkring och höllo andliga sammankomster, att de hade funnit mycken uppbyggelse genom en man vid namn Hans Nielsen Hauge, vilken stundom uppehöll sig där“.
John kom till Bergen, men Hauge träffade han inte. Däremot fann han flera av dennes förtroliga vänner, och han kände det som en stor förmån att få tala med dem.
Så snart han kom hem, fick han höra att Hauge troligen var i Kristianssand. Och med outtröttlig iver att få ljus i sin själ gav han sig genast på väg dit. Resan blev synnerligen besvärlig, men ändock fick han ej vid framkomsten träffa Hauge.
I juni månad kom Hauge till Haugvaldstad, varest han höll möte och stannade över natten.
Han hade nämligen hört, att John hade sökt efter honom. Denne skriver själv om detta möte : “Den erfarne förstår, att denna lugna fastän så korta samvaro med Hauge var mig kär. Jag blev ej besviken i i mitt hopp att finna mera hos honom för min längtan än hos de andra resepredikanterna, vilka jag hade talat med förut. När jag ser tillbaka, fylles jag av ödmjuk glädje över Guds stora godhet, i det han som en kärleksfull fader icke blott sårar utan också läker genom många medel. Det hade nu så småningom blivit klart för mig, att det ej finnes salighet hos någon annan än i den korsfäste och uppståndne Frälsaren Jesus Kristus, och jag önskar innerligt, att denna stora sanning måtte genom tron bliva alltmera klar och levande i våra hjärtan”.
Så småningom hade alltså John under Guds Andes ledning kommit fram till klarhet och förvissning i sin tro. Det blev för honom ej ett sådant genombrott, som kunde bestämmas till dag och timme. Men att hans tro var äkta, det visade sig i hans liv.
Från denna tid började han tala med människorna om de ting, som höra till själens frälsning, och han reste även tidvis omkring och höll möten, norrut till Bergen och österut till Kristanssand.
“Genom sitt taktfulla uppträdande, sin varma tro och sin brinnande bekännelse av Kristi namn var han ett ljus för en stor omkrets i en mörk och ond tid”.
År 1808, alltså under Hauges fängelsetid, beslutade sig Haugvaldstad att göra en resa till trakterna omkring Stavanger och Bergen för att besöka troende vänner. Resan var ej utan fara för förföljelse från överhetens sida, och John var förberedd på att bli fängslad. Gripande är det att läsa om den köld, som han fann ha lagt sig över hjärtana. Därom skriver han :
“Då en stor del hade kommit på den tanken, att verksamheten helt borde vila, så var jag, som förut blivit nämnt, förberedd på att möta motstånd eller åtminstone ovilja, vilket också stundom blev fallet. Flera av vännerna voro nämligen nu invecklade i varjehanda jordiska bestyr, vilka bundo dem till deras både yttre och inre liv. Huru det kändes för mig att se dem, vilka förut genom Guds kraft varit lösta från syndens herravälde återigen bundna, det kan jag ej med ord omtala. Fastän det nu är många år sedan, skär det mig ännu i hjärtat. — — — Hos de flesta av de här omtalade fanns dock liksom en gnista kvar, vilken glödde under askan“.
Dessa ord av John Haugvaldstad gällde säkerligen väckelsen och Hauges vänner i allmänhet. Det låg liksom en död hand över det hela.
Sina resor fortsatte Haugvaldstad alltjämt, och då Hauge var lössläppt, vandrade den förre år 1818 ända till Bredtvedt vid Kristiania för att besöka honom. Naturligtvis var samvaron till ömsesidig glädje och uppbyggelse. Hauge kunde dock icke liktigt med Haugvaldstads liksom klagande röst och sätt att vara. Han tyckte att det vittnade om en viss andlig bundenhet hos honom och sade till honom : “Detta ditt väsen är icke givet utan taget“.
Outtröttligt fortsatte Haugvaldstad sina resor och det ej blott i Norge utan även i Danmark och Sverige. Särskilt gjorde han år 1822 en långfärd, först tvärsöver Norge för att besöka Hauge och sedan vidare till Sverige. Han uppe- höll sig där i flera veckor, stiftade bekantskap med troende präster och lekmän och tog så sjövägen hem från Göteborg. Han fortsatte att brevväxla med sina svenska vänner och besökte dem senare två gånger.
Omkring 1810 hade John flyttat in till Stavanger och år 1816 började han affärsrörelse därstädes såsom färgerifabrikör. Genom sina affärer blev han en förmögen man. Han glömde dock icke att förkunna Guds ord i sin egen stad, och med tiden lyckades han också att där uppföra ett bönehus (1845), vilket ännu är i bruk. Det var det andra i ordningen av de många hundra sådana hus, som nu äro uppbyggda i Norge, vilka giva rum för Guds ords förkunnelse utanför kyrkorna.
Haugvaldstads egen förkunnelse var strängt biblisk. Den innehöll en förmaning till sann syndakännedom, omvändelse och till att tro på den korsfäste och uppståndne Frälsaren och troget följa honom.
Av andra resepredikanter fordrade han intyg (attest/red.) från äldre vänner, innan de fingo lov att predika, och utan sådant intyg voro dörrarna stängda för dem. Och han vakade noga över att endast män med ren lära och heligt liv fingo lov att predika.
Under de första åren, han bodde i Stavanger, gjorde “fint“ folk ofta narr av honom. Och det hände stundom att pojkarna på gatan ropade efter honom: “Helige John ! Helige John !” Då vände han sig ibland om, såg på dem och sade : “Give Gud, det vore sanning !” Men så småningom blev han en av stadens mest ansedda män och blev hedrad med alla möjliga förtroendeuppdrag, både kommunala och kyrkliga. När han i stadsfullmäktige reste sig för att tala, hörde alla uppmärksamt på.
Haugvaldstad blev sålunda ett framstående exempel på dem av Hauges vänner, vilka bredvid sin välsignelserika verksamhet för Guds rike gjorde en betydlig insats i Norges praktiska och offentliga liv, om han också icke, såsom flera andra, blev vald till ledamot av riksförsamlingen på Eidsvold år 1814 eller senare till stortingsman.
Den förmögenhet John småningom genom sin arbetsamhet samlade, gjorde det möjligt för honom att visa stor givmildhet. Särskilt tänkte han därvid på hednamissionen. Han var den förste i Norge, som väckte intresse för denna, åtminstone i vidare kretsar. Hans kärlek till missionen förmådde också den olärde norske lekmannen att göra en resa till Tyskland (sommaren 1841) för att sätta sig in i huru missionssällskapet i Barmen arbetade. Från denna hans resa kom impulsen lill grundläggandet av “Det norske Missionsselskap“ i Stavanger 1842. Liksom väckelsen genom Hauge utsträckte sin första gren i form av det stora inremissionsarbetet i Norge, så kom dess andra gren genom den norska missionen att sträcka sig till Zulu, Madagaskar och Kina.
Över 80 år gammal dog John Haugvaldstad helt plötsligt nyårsaftonen 1850. Han fick ett slaganfall, men han ville ej att läkare skulle tillkallas. “Det är ingenting att göra. Min sista stund är kommen”, sade han. Med huvudet vilande på en väns arm insomnade han med orden : “Nu Gud ske lov !“ Jordfästningen försiggick i Stavanger ärevördiga domkyrka.
John Haugvaldstads liv avspeglar i mer än ett hänseende Haugianismens historia och egendomligheter. Han genomlevde de tunga dagarna under Hauges fängslande, men han upplevde också väckelsens återuppflammande och konventikel-plakatets upphävande, varigenom lekmannaförkunnelsen blev fri i Norge. Och hans jordfästning i Stavanger domkyrka är ett vittnesbörd om, huru stämningen hade förändrat sig gent emot Hauges vänner.
Heggtveit ger följande träffande skildring av Haugvaldstads karaktär : “Haugvaldstad var en djup, inåtvänd, stark natur, vars häftiga sinne förvandlades i korsets skola, så att han blev saktmodig och stilla, fridsam och långmodig.
I det dagliga livet var han tystlåten och försiktig, sen att fatta beslut men orubblig och ihärdig att genomföra dem. Han stod fast som ett fjäll på bekännelsens grundval och var en klippman, oföränderlig under alla växlingar.
Genom livets prövningar och svårigheter hade han utvecklats till en harmonisk, kristlig personlighet, vilken aldrig förlorade jämvikten och alltid hade ett visligt ord och ett gott råd för andra.
Han var en viljemänniska, otroligt seg (seig/red.) och uthållig, med ett sällsynt herravälde över sig själv, genomträngd av evangelium och Kristi kärlek, en sann typ på en luttrad kristen, vilken har vuxit upp till ‘Kristi fullhets åldersmått’, ett mönster för alla och slutligen omfattad av alla, som kände honom, med högaktning, förtroende och kärlek”.
Och i “Norsk missionstidende” för januari 1851 heter det : “En stor saknad kommer länge att kännas i den krets, för vilken han var en fader.
Han var ett utmärkt redskap i Herrens hand till att sammanhålla de kristna och till att i kärlek upprätthålla frid och endräkt.
Genom sin stilla, flärdfria (plettfri/red.) vandel, genom sin lika kristliga erfarenhet och genom sin uppriktiga nitälskan (nidkjærhet/red.) för själarnas frälsning hade han vunnit mångas aktning och kärlek, vilka mottogo hans råd och förmaningar såsom barn lyssna till en älskad faders ord, och sålunda hade han blivit en av dessa fäder i Kristus, vilka alltid äro få“.
Utan de många medarbetarna, av vilka de flesta voro väckta genom Hauge själv, skulle väckelsen varken ha kunnat bryta sig igenom eller bestå, särskilt under den tid, då Hauge satt fången.
Och dessa Hauges medarbetare utgöra en lång rad av män med delvis skarpt skurna, viljestarka drag, ett offervilligt sinne och ett hjärta, som brann för Herren och för själarnas frälsning.
De utgöra tillhopa ett karaktäristiskt kännemärke för denna väckelsetid. Med sin allvarliga kristendom, sitt sunda grepp om det praktiska livets uppgifter och, beträffande många av dem, den öppna blicken för sin hembygds och sitt lands väl blevo de män, vilka respekterades och visades mycket förtroende. En sådan man var först och främst John Haugvaldstad.
Trots sitt nästan kvinnliga utseende präglades han av samma mannakraft och vilja att offra allt för Herren, som var egendomlig för denna tids Haugianer. Det var något hos dem, som påminner om Englands puritaner, något som icke var att förakta.