– i boken : “Hauge och Haugianismen”, av L. Dahle & Edv. Sverdrup. Översättning från förf. manuskript. Av Thure A.J. Carlson. Jönköping/Stockholm 1925. Svenska Alliansmissionens Förlag.
– fra s. 166 – 173 :
Efter Hauges fängslande år 1804 var det genom hans vänner och medarbetare, som väckelsens eld vidmakthölls. Och då Hauge blev frigiven och hade funnit ett hem först på Bakkehaugen och sedan på Bredtvedt i Aker, blev det även då hans vänner, vilka fortsatte missionsverksamheten runt omkring i landet.
Hauges förut så starka kroppskrafter voro nedbrutna av fängelselivet, och det blev blott korta småresor och besök hos vänner, han nu gjorde. Hauges hem blev emellertid en brännpunkt för det andliga livet, vilket ånyo flammade upp, sedan Hauge hade fått sin frihet, och han själv blev för sina vänner en högt aktad fader och lärare. Huru uppfattningen om Hauges verksamhet och förhållandet till honom personligen hade förändrat sig, giva de många besök, som framstående män avlade i hans hem, ett talande bevis på.
Teologie professorer, biskopar, präster och stortingsmän visade sig där. Ar 1816 besöktes sålunda Hauge av biskoparna Krogh, P. O. Bugge och Sörensen, de två teologie professorerna vid Norges nyss inrättade universitet Hersleb och Stenerser samt 15 präster. Det var under stortings-sessionen, och de flesta av dessa uppehöllo sig i Kristiania såsom stortingsledamöter.
Om biskop Bugge berättas det, att det gjorde ett starkt intryck på honom att se Hauge så nedbruten av sjukdom, och han sade till en av sina vänner : “Då jag såg Hauge böjd och plågad av alla slags sjukdomar, kunde jag ej annat än säga till honom i mitt inre : ‘Detta har du lidit för Kristi skull'”.
För den förr så kraftige och verksamme mannen måste arbetsförmågans nedsättning kännas smärtsam. Han var nödsakad att nästan alltid hålla sig hemma och syssla med det världsliga och andliga arbete, han där kunde utföra. Och dock var detta egentligen ej litet. Han visade in storartad gästfrihet, och från när och fjärran kommo vänner till hans hem och togo med sig därifrån andlig vägledning och förblivande (varige/red.) intryck.
På detta sätt blev, som förut sagts, först Bakkehaugen och sedan Bredtvedt medelpunkten för väckelsen i Norge. Och Hauge själv var, trots sin kroppsliga skröplighet själen i det hela.
“Jag är”, skriver han till en vän, som trodde, att han nu ej arbetade, “aldrig ledig en timme, utom när jag sover. Jag arbetar verkligen för föda och kläder och gör nytta med händerna, så jag kan ha något att dela med mig av“.
Det var också ett i sanning arbetsamt och andligen rikt Iiv, som fördes på Hauges gård med dess många gäster. Om dagen deltogo vanligen alla i arbetet. Aftnarna förflöto under kristliga samtal, bön och sång, och ej sällan höllos möten, då även Hauge själv talade. Dock försiggick vanligen det hela i stillhet. Ännu hängde ju konventikelplakatet som en hotelse över Hauges vänner. Därför manade också Hauge sina vänner ute i landet att ej giva sina sammankomster namn av möten utan blott kalla dem husandakt. Ville så några främmande närvara stode det dem ju fritt.
Hauge längtade emellertid ännu efter att få vandra omkring med Guds ord och få besöka vänkretsarna. En och annan kortare färd, såsom till Ekers pappersbruk, vilket ju var en samlingspunkt för hans vänner, företog han även. Men krafterna räckte icke till. En gång låg han sjuk i Drammen i nio veckor och några dagar på pappersbruket. År 1820 reste han dock åter till Drammen och Ekers pappersbruk. Men flera av de resor, han önskat göra, tyckas dock aldrig ha blivit av. Men om sålunda Hauge i stort sett var avstängd från möjligheten att vidare verka på detta sätt, fanns det dock en annan utväg öppen för honom att i fortsättningen leda väckelsen, och det var brevskrivningen.
Hauges vänkrets var övermåttan stor och sträckte sig över hela landet. Därför sökte också mången skriftligen hans råd och vägledning. På det sättet fick Hauge kännedom om vad som rörde sig bland hans vänner och i stort sett om det andliga tillståndet i landet. Och genom sina brev blev han mångfaldiga till andlig hjälp.
Många av Hauges brev finnas ännu i behåll. Några äro tryckta, andra finnas i avskrift, blott få i original. Dels voro de privatbrev till enskilda, dels kunde de anses såsom rundskrivelser till vännerna i någon särskild landsdel. Djupa och rika äro de intryck, man får vid läsningen av dessa brev, och för hans vänner voro de omistliga klenoder. De låta oss först och främst se in i Hauges eget själsliv, rikt på erfarenheter, prövat i lidanden och mognat under hans livs många svårigheter. Därför hade han även blivit väl skickad att giva andra råd både i andliga och lekamliga angelägenheter.
Ehuru han nu ej längre var i stånd att besöka sina vänner, blev han dem dock genom sina brev i sanning en andlig fader och vägledare, vilken kunde tala till dem om det andliga livets faror, om trons kamp och seger. Mera än för något annat fruktade han för strid och oenighet mellan vännerna. Därför tröttnade han ej heller att förmana till enighet och sammanhållning. Åter och åter kommer detta fram i hans skrivelser.
Så t.ex. heter det i ett brev av den 13 okt. 1821 bl. a.: “Låt mig få höra, troende vänner, att I vandren i endräkt och frid med varandra. Akten eder för inbördes strider ! Vi måste i kärlek fördraga varandra, ty var och en av oss har sina svaga sidor. Och äro vi ej fogliga och fördragsamma utan låta vår ärelystnad, egenvilja eller egennytta råda, så splittras vi snart. Nej, såsom Jesus offrade sig för oss, så skola också vi uppoffra oss för varandra och tjäna i kärlek“.
Och i ett annat brev skriver han : “Bland de skröpligheter, som det kännes tungt att höra om, är kiv mellan de troende. I sommar har en strid uppstått mellan de troende i Oplandet, och det t. o. m. mellan sådana, vilka stått och fortfarande stå såsom ledare för andra. Jag har skrivit allvarligt till dem och har hopp om, att det blir bättre. Men jag fruktar, att, så skröplig jag än är, faran för splittring kommer att ökas med min bortgång. Om icke Guds ord och kärleken till endräkten får hålla dem samman, och hela vänkretsen av all kraft strävar mot ett gemensamt mål : att enas, låta misstankar fara och icke dela sig i partier, så kommer alltsamman snart att störta i ruiner“.
Hauges hälsa var fullständigt nedbruten, då han kom ut från fängelset, och allt efter som åren gingo, kände han, att hans levnads slut närmade sig. Därför skrev han i mars 1821 sitt testamente till sina vänner. Dessa utgåvo det i tryck strax efter hans död. Man kan icke läsa dessa Hauges förmaningar till sina vänner utan att gripas av dem i all deras enkelhet. Han förmanar vännerna att först och främst hålla fast vid Guds ord : “Det heliga Guds ord, Jesu lära först, sedan apostlarnas och profeternas skrifter”.
Efter Guds ord skall läran prövas. Och med allvar förmanar han dem att bevara den inbördes gemenskapen och Andens enhet.
De yngre böra i sådana fall rätta sig efter de äldre. Särskilt gäller det att vakta sig för följande tre faror : ljumhet, säkerhet och splittring.
Och han påminner om aposteln Paulus’ avskedsord till de äldste i Efesus, Apg. 20: 29—30 : “Jag vet, att sedan jag har skilts från eder, svåra ulvar skola komma in bland eder, och att de icke skola skona hjorden. Ja, bland eder själva skola män uppträda, som tala vad förvänt är, för att locka lärjungarna att följa sig“.
Näst efter livet självt låg ingenting Hauge så varmt om hjärtat som enigheten och sammanhållningen mellan hans vänner. Därför manar han dem också att vara försiktiga, då det gällde att låta okända predikanter förkunna Guds ord.
Någon sekt ville han ej bilda. Därför ville han ej veta av någon skilsmässa från den lutherska kyrkan i Norge. Och det blev till oberäknelig välsignelse för denna, att den livets ström, som Hauge blev redskap till att framkalla, icke leddes ut från kyrkan utan in i densamma.
“Skola vi“, skriver han i sitt testamente, “kallas sekt, så låt oss visa i vårt leverne (levesett/red.) att vi böra kallas den dygdiga sekten eller de i sanning gudfruktiga“. Därför ville han icke heller ha samfundet ordnat med särskild namnförteckning, liksom han ej heller ville ha någon utvärtes kyrkotukt inom detsamma. Den inbördes tukten skulle blott bestå i förlusten av inbördes aktning och förtroende. Och den förlusten var kännbar nog.
Kraftigt och närgående hade Hauge gång på gång förmanat sina vänner till inbördes sammanhållning och till vaksamhet mot kiv och tvedräkt.
När han talade och skrev på det sättet, kom det icke blott av allmänna reflexioner och betraktelser utan det kom också därav, att han redan hade sett början till partibildningar, fastän de hittills hade blivit undertryckta.
Särskilt var det en sak, som låg tungt på hans hjärta under hans sista levnadsår, och han förutsåg, att denna efter hans död skulle komma att vålla mycken förvirring.
En av Hauges mest begåvade vänner var Tollef Olsen Backe från Drammen. Denne levde emellertid i ett olyckligt äktenskap. Hustrun var “elak och ilsken”, Backe förstod ej att vinna henne, och redan före Hauges död gick det ryktet, att skilsmässa förestod, och att Backe tänkte gifta om sig med en annan. Hauge använde allt sitt inflytande för att få Backe på andra tankar, men förgäves. Till en vän, som talade med Hauge om saken, sade han också : “Gud får nu råda för utgången, men efter min bortgång skall du få höra om mycken strid och oenighet”.
Hauge blev dock förskonad från att se Backe verkställa sin föresats. Och därmed slapp han också bevittna den strid, som med anledning av denna sak utbröt mellan hans vänner.
Backe själv slutade som en ensam man, men hela denna bedrövliga strid hade verkat förlamande på det kristliga livet i Drammen och dess omnejd, varest böljorna gingo mycket höga.
Backestriden kan nog kallas den sista skyn över Hauges levnadsafton. Den 29 mars ingick han i vilan. Blott en enkel minnessten står på hans grav på gamla Akers kyrkogård. Men Norges kristna välsigna hans namn och tacka Gud för ljuset, vilket genom honom uppgick över ett folk, som satt i mörker och dödens skugga.