“väckelsens redskap” – et karakterbilde av h.n. hauge

 

– hentet fra boken : “Hauge och Haugianismen”, av L. Dahle & Edv. Sverdrup. Översättning från förf. manuskript. Av Thure A.J. Carlson. Jönköping/Stockholm 1925. Svenska Alliansmissionens Förlag.

 

– s. 83 – 97 :

Om Hans Nielsens Hauges liv och verksamhet har generalsekreterare Dahle förut skrivit en ut­märkt skildring.

Vad jag här vill försöka är att i korthet giva en karaktärsbild av den man, vars liv och gärning blev av så varaktig betydelse för Guds rike i Norge, att utan hans namn kan icke Norges nyare kyrkohistoria skrivas. Att känna och förstå Hau­ges andliga livsutveckling och karaktär är en nöd­vändig betingelse för att kunna förstå den rörelse, som utgick från honom.

Det är i synnerhet tvenne självfallna frågor rörande Hauges liv och verksamhet, som vi vilja söka besvara, nämligen för det första : Vad var det, som gjorde honom till den väckande rösten mitt i en död och sovande tid ? Och för det andra : Vad var det för ett budskap han bringade, som så kunde tända nytt ljus i en mörk värld ?

Vad var det, som gjorde Hauge till det stora redskapet i Guds hand, till Guds största Iekmannavittne inom den lutherska kyrkan, vilket han har blivit kallad ? Vad var det, som gav honom den förunderliga makten över sinnena, så att hjärtana öppnade sig för honom och han kunde få både såra och förbinda dem ? Och vad var det slutligen, som gjorde, att hans vänner voro fästade vid honom med en trofasthet och hän­givenhet, vilken tog sig rent rörande uttryck, och att opartiska domare kände sig dragna till och blevo vunna av denne märklige man ?

Det var icke blott det, att han klart förkunnade frälsningens väg i en tid, då Guds ord var säll­synt i landet. Ej heller det att hans vältalighet utan vidare ryckte folket med sig. Den var, om den också kunde höja sig till tändande glöd, knappast av det slaget. Hauge skulle knappast i våra dagar blivit räknad för en vältalare.

Nej, vad som först och främst gjorde honom till det Guds redskap, han blev, och till den man, av vilken också vi kunna lära, vad verklig kristen­dom är, det var detta, att i honom hade Gud själv skapat livet, det liv, till vilket han också ville kalla det norska folket, så långt hans röst hördes.

Som en ny skapelse i Kristus Jesus gick Hauge ut bland sitt folk. Det pånyttfödda och helgade hjärtats liv talade genom hans ord och lyste genom hans leverne och präglade hela hans per­sonlighet. Guds Ande, som drev honom och bar honom, talade därför genom honom. Därav kom hans underbara makt över sinnena, därav kraften i hans predikan, därav tillförlitligheten i hans upp­trädande.

Och makten hos hans person och predikan ökades i hög grad därav, att han var fullt med­veten om att han blivit kallad av Gud. Det upp­drag han utförde, hade han icke sökt, utan Gud hade lagt det i hans händer och han måste bära fram budskapet, om så foten skulle blöda på den väg, han gick fram. Han var fullkomligt viss på att det var med honom som med Olav den heli­ges märkesbärare : han bar det märke, som står, även om bäraren faller. Och att detta ej blott är konstruerade slutsatser, utan att vi här verk­ligen ha svaret på frågan, vad det var, som utgjorde makten hos Hauges personlighet och som uppbar hans livsgärning och gav den dess frukt, därom vittnar hela hans livsutveckling.

Hauge hade av naturen starka religiösa anlag. Det visade sig redan i hans barndom. I sina jämnårigas lekar fann han ingen glädje, men när någon talade med honom om andliga ting, då vaknade strax hans intresse, och han lyssnade girigt. Religiösa funderingar fyllde tidigt hans själ. Han säger själv, att detta särskilt var fallet från hans nionde till hans tolfte år.

“Vid denna tid hörde jag någon tala till min far om de olika religionerna. Detta väckte hos mig nya bekym­mer och fruktan för att vår måhända ej vore den rätta“.

Frågan om hans egen salighet upptog honom starkt även i sömnen. “Ofta när jag sov drömde jag antingen om himmelen eller om hel­vetet eller om mord och andra ogärningar. Men när jag bad till Gud, innan jag somnade, sov jag i ro och drömde icke om sådana saker”.

Men det var ej endast tanken på hans egen själ, hans egen frälsning eller förtappelse, som rörde sig hos gossen. Nej, han tänkte också ofta på, “om människor i allmänhet levde så, att de kunde vänta att bliva saliga, eller om de icke snarare hade orsak att frukta för att bli evigt bortstötta från Gud“. Man anar här den blivande botpredikanten.

Hauge var utan tvivel, vad man plägar kalla en from gosse. Härför blev han ofta förhånad och utskrattad av sina jämnåriga. Men i sitt hjärta hade han ej frid. Därom vittna hans oro­liga tankar. Och den livsfara han råkade uti vid sitt trettonde år, visade honom detta ännu klarare. “Själsångest betog mig, och jag började frukta för helvetets mörker, emedan jag icke hade älskat Gud, som jag bort göra“.

Visserligen fick han ständigt nya väckande på­minnelser. Böckerna, som han läste : Luther och Pontoppidan, Kingo och Johan Arndt, Spener och Francke m. fl., hans konfirmation, som var något mera för honom än en gammal sed, olyckshän­delser och sjukdom, som kommo till — allt detta var Guds kallelser på hans själ.

De psalmer, som voro hans älsklingspsalmer, till exempel: “Ak, vidste du, som gaar i syndens länker“, “Jesus, din söde forening at smake“ (2 vers.) och andra visa, i vilken riktning hans tankar gingo. Och dock, trots det starkt religiösa draget i hans själs­liv, och det sedligt rena ungdomsliv, han förde, som på den tiden icke var vanligt, var det likväl ej frid i hans hjärta. Han drogs till denna värl­den, och han säger själv, att det timliga var honom så kärt, att det icke ens om söndagarna lämnade honom någon ro. “Jag gick till kyrkan och hörde Guds ord, läste hemma och höll mig till Gud med läpparna, men hjärtat var långt från honom”. Han hade ännu ej erfarit nåden och frälsningen i Jesus Kristus, och han var ännu icke den man, som Gud kunde använda.

Men han var i Guds hand och föremål för hans kallelse även genom de yttre upplevelserna. Två gånger kom han ånyo i livsfara och var nära att drunkna. Det förmådde honom att med större allvar “söka först Guds rike och hans rättfärdig­het”. “Äntligen började jag att förstå Guds vilja och fick lust att göra densamma. Jag kände nu avsky för synden och talade om det jag trodde, så att åtskilliga började hånande kalla mig “helig“.

Andra sade, att om jag fortsatte att läsa, så miste jag förståndet, vilket de berättade hade hänt med flera, som hade läst för mycket.

— — — Gud gav mig också nåd att tänka mera på hans rike. — — Jag kände, huru gott det vore att bliva hans barn. Men för att vara ett sant Guds barn, det kände jag, fattades mig mycket ännu”.

Sålunda skildrar Hauge själv för oss sin andliga utveckling från barndomen och fram till mogen ålder. Och det hade sin stora betydelse, att, under de många strider, genom vilka hans själ blev lösgjord från världen och dragen till Gud, han genomgick i andligt hänseende en självstän­dig utveckling. Och denna utveckling till per­sonlig kristendom skänkte honom kraft att för­saka och mod att bekänna, vilka betingelser voro nödvändiga för hans framtida kallelse. Och genom allt detta fördes han fram på den omvändelsens väg och in i de troslivets djupheter, vilka han måste känna, om han skulle kunna bli sitt folks profet och lärare. Hans syndakännedom blev för­djupad och han fick se, att hans frälsning kunde ske allenast genom Guds pånyttfödande nåd. Han lärde i sanning att döma sig själv, och hans rop till Gud om frälsning blev innerligare och star­kare.

Så kom det stora genombrottet i april 1796.

Det var något, han aldrig glömde, då hans själ blev andligen upplyftad till Gud och Herrens klarhet kringsken honom. Då öppnade sig Guds rike för honom. Från denna stund visste Hauge, att han var en pånyttfödd kristen. Han menade icke, att han var fullkomlig och fri från synd. Han var en ung kristen, som ofta var plågad av tvivel och ängslan. Men han hade erfarit Guds frälsning och kunde från denna stund förkunna, “vad han själv hade sett och hört“. 1 Joh. 1: 3.

Vilja vi så av Hauge veta vad kristendom är, få vi klart för oss, att kristendom icke är att leva ett fromt och dygdigt liv efter bästa kraft och förmåga, utan kristendom är, att en arm, syndig människa med Guds Andes makt föres över från mörker till ljus, från satans makt till Gud genom den förlossning, som är i Kristus Jesus. I vår tid har ju detta blivit förkunnat klart och tydligt efter Guds ord. Men på Hauges tid, då dygd och goda gärningar var den väg, som visades till himmelen, ljöd förkunnelsen annorlunda.

Och om vi vilja fråga, vad det var för en ny kraft, som kom in i Hauges liv och präglade hela hans personlighet, blir svaret helt enkelt detta : han hade öppnat sitt hjärta för Guds Ande och lät sig av Guds Ande drivas såsom ett Guds barn. Rom. 8:14.

Allt det som vi hos Hauge lära att beundra och älska, och allt det som lyser fram såsom det ädlaste och bästa i hans liv och verksamhet, har sin upprinnelse från den stund, då hos honom det gamla blev förgånget och allt blev nytt. 2 Kor. 5:17. Från denna stund kom den kärlek till Gud och människor, vilken icke lät honom vila, eme­dan tanken på hans medmänniskors frälsning icke gav honom någon ro, den kärlek, som tvingade honom att gå till fots de hundramila vägarna om­kring Norges vidsträckta land i oväder och sol­sken, genom ont rykte och gott rykte.

Och det var samma kärlek, som gav honom den fina takt, denna nådegåva, som är bland de största att kunna tala med den enskilde om det, som ligger innerst inne i hjärtat utan att med plump hand stöta bort, att kunna knacka på hjärtedörren så, att den öppnas. Från förnyelsen genom Guds Ande för­skrev det sig också, att den naturliga själv­behärskning, vilken han hade som ett gott arv från sin norska bondeätt, utvecklades till det saktmod, söm så underbart avväpnade hans mot­ståndare. Dessa kunde förgå sig. De kunde slå honom och spotta honom i ansiktet. Hauge sva­rade blott med att säga : “Nu tänker jag vi sjunga Brorsons psalm : “Far herut, urene aand, hen til dine like !” Han, som efter människomått måste kallas en obildad man hade blivit bildad i Guds Andes skola.

Förnyelsen och helgelsen sträckte sig över hela hans liv. Därför blev hans stora praktiska dug­lighet, vilken en tid hotade att fånga honom i världsliga bestyr, icke brukad till att tillfredsställa småaktig egennytta och vinningslystnad. Nej, han och med honom hans vänner lärde sig att se arbetsförmågan som ett ombetrott pund och arbete som en gudstjänst.

Och denna Hauges syn på det jordiska bidrog till att bevara jämvikten i hans andliga liv, så att han ej föll i sjukligt svär­meri och känslosamhet.

Såsom vi få respekt för självbehärskningen i hans uppträdande, den manliga men dock sakt­modiga hållning, han alltid ådagalade (la for dagen/red.), så få vi också respekt för den man, som under allt sitt arbete för Guds rike, en verksamhet, vilken vi ej känna maken till i Norge, samtidigt skötte sin jordiska näring medels skutor från Bergen och genom drivandet av Ekers pappersbruk, och som då det blev nödår i landet, togs ut ur fängelset för att skaffa sitt folk salt till maten. Och huru han sålunda förstod att förena de två orden : Bed och arbeta, det ha vi ett slående exempel i det som hände, då han om våren 1803 kom upp till en av Norges nordligaste dalar, Maalselvdalen i Nordland. Då ryktet att Hauge skulle komma hade nått dit, hade många människor samlats på en gård och väntat i flera timmar, fastän det var vackert väder och mitt i brådaste vårarbetet. Hauge hade ej gått den vanliga landsvägen, utan han kom utmed älven, vid vilken han tagit i skär­skådande ett stort vackert vattenfall, alldeles som en nutida resande industriman skulle ha gjort.

Han menade att vattenfallet borde kunna brukas såsom drivkraft till varjehanda företag. När så en kvinna kom in och sade, att nu kom Hauge till gården, gick hennes man ut och såg efter. Han kom emellertid strax in igen och förklarade, att det omöjligen kunde vara Hauge, ty den kom­mande gick och stickade (strikket/red.). För att ej förspilla någon tid, brukade Hauge alltid på sina långa vandringar gå med stickning mellan händerna.

Men det visste icke folket däruppe i norr. Och ej mindre undersamma blevo dessa människor, då främlingen började tillrättavisa dem för att de sutto overksamma mitt i den bråda arbetstiden i stället för att vara flitiga. De kände sig då nödgade att börja arbeta igen, och den främmande hjälpte dem. Kunde detta verkligen vara Hauge ? Men då aftonen kom, samlade främlingen folket omkring Guds ord, och då förstodo alla, att det var Hauge, som de hade ibland sig. De hade fått en grundlig lektion om att sann kristendom och trohet i den jordiska kallelsen noga höra samman. I Hauges person funnos båda dessa sidor förenade, och det var ett arv, som han efterlämnade till sina vänner.

Hurusom Hauges inre människa blev förnyad och helgad genom samme Guds Ande, vilken hade verkat nya födelsens liv hos honom, det visade sig, när hans lynne, hans medfödda humor kom fram. Vi vilja såsom exempel påminna om, vad som hände en gång, då en man skulle ro Hauge över en sjö. Båten läckte och var tung att ro, och mannen svor och påstod, att den onde var i båten. “Åhnej“, svarade Hauge lugnt, “jag tror snarare att han är i dig, som kallar på honom“. Eller såsom den gången, vilken förut blivit om­talad, då prästen spottade honom i ansiktet, och Hauge stillsamt föreslog, att de skulle sjunga : “Far herut, orene aand“.

Men klarast och mest gripande visar sig hos Hauge omvändelsens frukt i hans tålamod i fängel­set och hans villighet att böja sig för de arresteringsorder och domar, vilka avkunnades mot honom. I detta hänseende äro följande ord betecknande för Hauge, som han skrev 1799 : “Vilja de (överheten) förfölja, då skola vi tåla och förbliva i sanningen till det yttersta”.

Och den som läser Hauges lidandeshistoria kan ej undgå att gripas av den. Det är en mörk bak­grund av hat och förföljelse, mot vilken den är tecknad. Och för sann religionsfrihet har Hauge varit martyr i Norge som ingen annan. Men mot den mörka bakgrunden framträder Hauges gestalt märkvärdigt klar och ren och påminner alldeles för­underligt drag för drag om honom, som “när han blev smädad icke smädade igen och, när han led, icke hotade, utan överlämnade sin sak åt honom som dömer rättvist”. 1 Pet. 2: 23.

Sådan var den man, som Gud hade danat till sitt redskap för väckelsen i Norge. Från Guds Andes och krafts dolda källor strömmade hans liv fram. Själv hade han druckit det levande vattnet, och därför utgick det från hans liv ström­mar av levande vatten, Joh. 7:38. Det är rätta svaret på frågan, varför Hauge blev den man han var.

Men vi påpekade också den andra källan til den makt, som utströmmade från Hauges person och verksamhet och som styrkte hans mod i ar­bete och lidande. Det var medvetandet, att hans uppdrag hade blivit honom pålagt av Gud själv. Hans kallelse var från Herren. I samma ögon­blick som genombrottet till det medvetna kristuslivet skedde i hans själ, genljöd det också i hans inre : “Du skall bekänna mitt namn för männi­skorna, förmana dem att omvända sig och söka mig, medan jag finnes, åkalla mig, medan jag är när, och så röra vid deras hjärtan, att de om­vända sig från mörkret till ljuset”.

Hos Hauge blev alltså kallelsen till Kristus och kallelsen att vittna om honom redan från första stunden före­nade till ett. Och denna kallelse som vittne, vil­ken Hauge sålunda fick omedelbart vid sitt and­liga genombrott, beseglade Gud senare i fortsätt­ningen.

Så snart Hauge hade nått fram till andlig klar­het, började han strax, enligt den kallelse, han fått, att bekänna Guds namn för människorna. Men han berättar själv, att trots all hans iver kunde dock tvivel komma över honom, om han var det rätta redskapet till att väcka människorna till att erkänna sanningen. En gång i ensam­heten ute i skogen överföll detta tvivel honom synnerligen starkt. “Då ropade jag“, skriver han, “till Gud och grät så häftigt, att tårarna ström­made ur mina ögon. Och jag bad Herren/ att han skulle taga denna tunga plikt, nämligen att bekänna hans namn, från mig och hellre sända en biskop eller någon annan framstående person. Honom skulle kanske folket lyda och akta på hans ord. Mig aktade de icke. — — — Jag bad till Gud att få dö och bli frälst från denna börda, men då genljöd i mitt inre mycket tydligt: ‘Vill du nu dö ? Du har hittills tjänat synden. Skulle du nu icke vilja arbeta på att skaffa mig skörd för himmelen ? Du har ju lovat att tjäna mig. Jag har ofta brukat de ringa i världen till att utbreda mitt rike — herdar, fiskare, tullnärer (tollere/red.). Jag skall giva dig kraft och visdom, som dina fiender ej skola kunna motstå. Förbliv blott ditt löfte trogen och håll ut i tålamod! ’ Jag svarade : ‘Ja, när du, min Gud, vill styrka mig, så vill jag vara villig’. Sedan den tiden har jag aldrig bedit om att bli kvitt detta uppdrag, icke heller att få dö, förrän Herren behagar”.

Aldrig svek heller Hauge sin kallelse efter den tiden. Han började bland sina närmaste och fick sedan allt större arbetsfält, tills det omfattade hela Norges land. Många hundra mil vandrade han med Guds ord i sitt hjärta och på sina läp­par. Genom skog och ödemark gick hans väg, ofta i köld och livsfara med barkbröd till mat men i hjärtat en brinnande nitälskan för själarnas frälsning !

Och vilken djupt allvarlig stämning lade sig icke ofta över sammankomsterna i de gamla rökstugorna, när Hauge i sin hembygds nationaldräkt med det öppna ansiktet och de djupa, blå ögonen enkelt och gripande talade Guds frälsande ord till hjärtan, som i rationalismens tidevarv icke visste svar på frågan : “Vad skall jag göra för att bliva salig ?”

Och huru många hjärtan var det icke, som blevo brinnande på vägen, när Hauge stundom under vandringen sade till sitt sällskap : “Nu ha vi talat om jordiska ting. Låt oss nu ock tala om de himmelska och eviga !“ Och så utlade han skrifterna och trängde in i hjärtedjupct och vann själar för Guds rike. Han visste, att Gud själv hade utstakat hans väg, därför gick han den i trohet, till dess Gud själv stängde den för honom på sitt underliga sätt. Han kunde med full sanning säga : Jag går i fara, var jag går. Men han kunde också tillägga : Jag går med Jesus, var jag går, jag går till himlen, var jag går. Fri­modigt då mitt hjärta !

Hans Nielsen Hauge var den pånyttfödde kristne och det av Gud utvalda redskapet. Det var de två första betingelserna för att han skulle kunna fylla sin uppgift bland Norges folk. Men att han blev den store såningsmannen i Guds rike uti Norge, berodde dock främst därpå, att han bar ut bland folket Guds ord, som ånyo skulle visa sin makt att skapa liv i hjärtana.

 

 

Skriv inn søkeord..