– inneholdende avsnittene :
Guldets makt. — De portugisiska judarnas fabelaktiga rikedom. — Handelsmännen Arfwedson och judarna.
II. Förslaget om de portugisiska judarnas inflyttning.
Samtidigt med att vederbörande (ansvarlige/red.) myndigheter med stränghet foro fram mot de kringlöpande judarna och deras kolleger ute i bygderna, började man dock inom de styrandes krets ägna uppmärksamhet åt ett annat slag av israeliter, rörande vilkas förhållande ryktet berättat märkliga saker.
Det var de s. k. portugisiska judarna, som nu väckte intresset hos Sveriges ledande statsmän, sedan de under hand erhållit meddelanden från utlandet rörande dessa främlingars stora rikedomar, varom en mängd historier och legender voro i omlopp under detta tidsskede.
De underrättelser, som inkommit från Holland, voro även i hög grad ägnade att väcka sympatier för dessa förmögna främlingar, och man började på flera håll öppet tala om möjligheten av deras inflyttning till Sverige.
– 19 –
För att icke den judiska nationaliteten hos dessa förnäma köpmän skulle väcka oro inom landet, synes man företrädesvis hava titulerat dem »portugisiska ebréer», och det måste ju även erkännas, att de tillämnade invandrarna voro av en helt annan art än de judar, som dittills gästat Sverige.
Att tanken på en dylik inflyttning kunde få insteg i vårt land under ett tidevarv så rikt på skyddslagar gentemot både främmande religioner och utländsk handelskonkurrens berodde på vissa detaljer i de finansiella system, som härskade i Europa under 1700-talet, och vilka även funno tillämpning i Sverige under frihetstiden.
Guldets makt.
Under den praktiska nyttans tidevarv — såsom man velat benämna 1700-talet — framträdde ett flertal olika nationalekonomer, vilka var och en på sitt sätt sökte leda handel och näringar efter nya grundlinjer.
Bland de läror, som sålunda vunno insteg, intog det s. k. »merkantilsystemet» (merkantilismen/red.) en framstående plats och vann även en maktställning genom den store franske finansministern Colberts åtgöranden.
Enligt detta system bestod ett folks välstånd uti rikedom på ädla metaller, d. v. s. verkligt kapital, som i den allmänna rörelsen satte folket i stånd att fylla sina behov och ytterligare utveckla handel och näringar.
För att öka denna metallfond ansågs lämpligt att förbjuda införsel av sådana varor, som kunde tillverkas inom landet, och att hindra utförsel av oarbetade råvaror. Export av färdigarbetade varor borde däremot
gynnas (støttes/oppmuntres/red.), emedan den tillförde landet en ökad kvantitet av ädla metaller.
Den omsorg, varmed man sökte bevara guldet och silvret inom respektive länder, var även en direkt följd av både detta system och den allmänna uppfattningen om dessa metallers internationella värde såsom bytesmedel.
Även i Sverige sökte man på allt sätt att öka den metalliska nationalförmögenheten, och då ryktet spred sig om de portugisiska judarnas rikedom, lockades man snart att söka vinna dessa stora kapital för Sveriges näringsliv, — även med uppgivande av de betänkligheter, som ständigt framställdes mot israeliternas inflyttning.
Ända sedan Gustaf Adolfs dagar hade man sökt stödja den svenska handeln genom att tid efter annan inkalla ansedda utlänningar, och Louis de Geers exempel visade även vilka fördelar, som kunde vinnas av en sådan inflyttning. En stor del av dessa utlänningar hade, liksom judarna, varit av främmande trosbekännelse (katoliker), utan att detta väckt någon större anstöt inom landet.
– 20 –
De portugisiska judarnas fabelaktiga rikedom.
Med benämningen »portugisiska judar» åsyftades under detta tidevarv de israeliter, vilka flytt från den spanska halvön och satt sig i säkerhet inom andra länder. En stor del av dem hade då funnit en fristad i Holland, där de snart, under skyddet av en friare lagstiftning, vunno en ansedd ställning och även ökade sin förmögenhet genom ett livligt deltagande i handel och näringar. Dessa judar voro även i många avseenden helt olika de östeuropeiska israeliterna, och den lugna och fria utvecklingen i ett ordnat samhälle hade även förlänat dem en prägel (et preg/red.), som saknades hos de kringvandrande judarna i andra länder, vilka ständigt ledo under trycket av den inhemska befolkningens hat.
Ännu i dag bevarar Holland sitt anseende såsom en asyl för judarna, och det stora antalet israeliter i Amsterdam vittnar även om sekelgamla traditioner, som inga politiska stormar förmått rubba.
Det i våra dagar rätt allmänna talet om judarnas penningmakt är av gammalt datum och var lika utbrett i Holland under 1600- och 1700-talen.
De portugisiska judarnas ekonomiska välstånd framträdde även på flerahanda sätt, därvid särskilt den stora synagogan i Amsterdam gav ett praktfullt intryck, vittnande om dessa främlingars offervillighet.
Flera av judarna i Amsterdam ansågos rikare än många samtida furstar, och det berättades bl. a. om en portugisisk jude, att han lät belägga golvet i en av sina salar med dukater. När han därefter ville pryda sina
fönster med beslag av silver, varnade honom dock myndigheterna, enär en sådan åtgärd endast skulle locka tjuvar till huset.
Såsom ett annat exempel på de holländska judarnas rikedom under 1600-talet kan anföras det testamente, juden Pinedo i Amsterdam lämnade efter sig, däri han bl. a. ihågkom en del kristna kyrkor med rikliga gåvor.
Testamentet innehöll följande donationer :
1) Till staden Amsterdam 5 tunnor guld,
2) samma stad lånade han räntefritt på 10 år en million gulden,
3) till varje kristen kyrka i Amsterdam och Haag 10.000 gulden,
4) Suyderkyrkan i Amsterdam 20.000 gulden,
5) varje kristet barnhem i Amsterdam och Haag 10.000 riksdaler,
6) de fattige 40 skeppslaster bränntorv,
7) tvenne barnhusbarn resp. 1.000 och 600 gulden,
8) den portugisiska synagogan i Amsterdam 2½ tunnor guld,
9) det portugisiska barnhuset 30.000 rdr,
10) regeringen lånade han mot 6 % (för judarna i Jerusalem) 10 tunnor guld, utan
skyldighet att återbetala kapitalet,
– 21 –
11) Till den tyska synagogan 5.000 gulden,
12) släktingen Peter Oris 31 tunnor guld samt ett hus,
13) Pinedos änka 10 tunnor guld,
14) diverse personer 10.000 rdr,
15) var och en (hver og en/red.) av de grannar (naboer/red.) som medverkade vid Pinedos begravning 100 dukater,
16) diverse tjänstefolk 100 gulden pr man, samt
17) varje präst i Amsterdam och Haag 100 rdr och till varje klockare 50 rdr.
Det är ju lätt tänkbart, att de stundom rätt legendartade skildringarna av de portugisiska judarnas rikedom voro ägnade att påverka folkfantasien även i Sverige.
Därjämte torde den år 1741 av Ludvig Holberg utgivna »Jødiske historie» till en del hava bidragit att i Norden väcka ett större intresse för de samtida judarnas förhållanden, — däri han även skildrar de förnäma judarnas liv i Holland.
– 22 –
Handelsmännen (handelsmennene/red.) Arfwedson og judarna.
Det var handelsfirman Abraham & Jacob Arfwedson i Stockholm, som först framkom med förslaget att åt Sverige förvärva dessa rika portugisiska judar. Detta skedde år 1748, då nämnda firma ingick med begäran till Kungl. Maj:t att få erhålla privilegium för ett Compagnie, som skulle driva torsk- och sillfiske i Nordsjön samt val- och sälfångst i de grönländska farvattnen.
Handelsfirman erhöll det sökta privilegiet och medgavs därvid rätt att låta en del »portugisiska ebréer» ingå i det blivande Compagniet såsom aktieägare. I § 1 av nämnda Compagnies »Associationsregler» sades nämligen :
»Uti denna privilegierade societet äger hwar och en, som åstundar, frihet och tilstånd at interessera, det hware sig antingen af Rikets egne Undersåtare eller ock utländske och främmande, under hwilka sidstnämnde äfwen komma at begripas de Portugisiske Ebraeer, som efter Kongl. Maj:ts tilstädielse, få i Riket inflytta, och uti Stockholm och Götheborg sig nedsättia, med de dem förundte prerogativer och rättigheter».
Handelsmännen Arfwedsons planer rörande de portugisiska judarnas inflyttning till Sverige sträckte sig dock längre, och inom kort hade denna fråga vuxit ut till ett politiskt spörsmål av största vikt.
Den Arfwedsonska firman var nämligen en av de mest ansedda på sin tid samt rörde sig med omfattande affärer på främmande länder, däribland även Westindien.
När det stora Ostindiska Compagniets första oktroj (handelsprivilegium/red.) år 1746 utgick (utløp/red.) och privilegierna åter skulle förnyas, riktade bröderna Arfwedson sin uppmärksamhet även på detta företag och ingåvo redan på hösten 1745 en ansökan till regeringen att få övertaga Compagniets rättigheter för den nästkommande perioden. För att vinna vederbörandes gunst begagnade de åter de rika portugisiska judarna som lockbete och meddelade även namnen på ett antal
judiska familjer i Holland, vilka voro hågade att överflytta till Sverige med sin förmögenhet för att driva ostindisk sjöfart.
Detta projekt syntes i många fall innebära en fördel för riket, och regeringen lämnade även ett halvt löfte till bröderna Arfwedson att komma åtnjutande av de nya privilegierna.
Statens finanser voro ock sådana, att man måste beakta alla möjligheter att öka rikets tillgångar, och trots otaliga försök att »styra wexelcoursen», utgjorde pappersmyntets fall en direkt anledning att söka få in nytt guld i den allmänna rörelsen. De portugisiska judarnas stora anseende i Holland syntes för riksrådet utgöra en borgen (forsvar/argument for/red.) rörande deras blivande svenska medborgarskap, och beträffande deras framtida uppehållsort talades det om att bereda dem en plats i den s. k.
– 23 –
Gamlestaden vid Göteborg, där de ostört (uforstyrret/red.) kunde få röra sig och anlägga en synagoga.
Dessa judar blevo sålunda uppfattade på ett helt annat sätt än de kringvandrande judiska krämare m. fl., mot vilka föregående förordningar allt fortfarande höllos i kraft.
Trots de fördelar detta förslag syntes innebära, kunde det dock ej genomföras på grund av den politiska strid, som efter hand växte upp kring frågan om Ostindiska Compagniets nya oktroj. För att utarbeta nya stadgar åt det stora rederiet tillsattes nämligen en särskild kommission, vilken inom kort ställde sig avvisande mot firman Arwedsons ansökan om erhållandet av de värdefulla privilegierna.
Kommissionen bestod av en del riksråd samt några högre ämbetsmän, och dessa upptogo även det judiska inflyttningsprojektet till granskning.
Carl Gustaf Tessin visade sig därvid misstrogen mot de föreslagna judarna och varnade för deras inblandning i det svenska affärslivet, liksom han också fann hela planen mindre solid. Denna åsikt (vurdering/red.) delades även av assessorn i Commerce Collegium, Vult von Steijern, vilken ivrigt varnade för (advarte mot/red.) den judiska invandringen.
Denna avvisande hållning hos kommissionen förmådde då firman Arfwedson att från Holland inkalla några representanter för de portugisiska judarna, och i maj 1746 anlände även tvenne sändebud, Jacob Mendez da Costa och Abraham de Rocamora, vilka presenterades för kommissionen.
– 24 –
Dessa främlingar gjorde i allmänhet ett fördelaktigt intryck, varvid det om den ene av dem sades, att han ej ens såg ut att vara jude.
Kommissionen fäste sig dock ej så mycket vid judarnas yttre apparition utan frågade mera efter deras fullmakter samt vilka garantier de kunde erbjuda i fråga om det kapital, som skulle överflyttas till Sverige. De båda sändebuden voro dock ej försedda med några dylika handlingar, vilket ytterligare minskade vederbörandes intresse för planen.
Då samtidigt Compagniets föregående innehavare (av privilegiet/red.) genom vissa affärssammanslutningar stärkt sin ställning, blev deras ansökan om ny oktroj i stället upptagen med större välvilja och sedermera även bifallen.
Det var framför allt fruktan för judarnas guld och deras affärsmetoder, som dikterade myndigheternas beslut, med förbiseende av de obestridliga fördelar handelsmännen Arfwedsons ansökan innebar. Denna fruktan ledde även därhän, att regeringen utsattes för skarpt klander på grund av sin först visade efterlåtenhet gentemot herrarna Arfwedson, och den påföljande riksdagen tog även upp ärendet, — ehuru mera av politiska skäl.
Hattpartiet hade nämligen genom en kraftig valrörelse lyckats vinna majoritet inom hemliga utskottet, och då man samtidigt med hjälp av utländska penningar sökte störta mösspartiets ledande man, riksrådet Samuel Åkerhielm, blev dennes förhållande till det judiska inflyttningsförslaget en av angreppspunkterna mot regeringen.
Beträffande handelsfirman Arfwedsons omtalade valfångst- och fiskeribolag är det ovisst, huruvida några »portugisiska ebréer» ingått såsom delägare i detsamma, trots den rättighet som medgivits dem av K. Maj:t. I detta bolags aktieregister återfinnes nämligen ej ett enda judiskt namn, under det ett flertal andra utlänningar tecknat sig för olika belopp.
Tiden var tydligen ännu icke mogen för en större judisk invandring till Sverige, och det dröjde även trettio år, innan judarna omsider lämnades frihet att bosätta sig i vårt land, ehuru inom vissa lokala gränser.