– inneholdende avsnittene :
Drottning Christina och judarna. — En judisk ambassadör. — Fruktan för judarna. — Carl XI och judarna. — Carl XII:s fordringsägare. — Nya förordningar mot judarna.
De första judarna i Sverige.
Det torde vara ytterst svårt att säga, när de första judarna anlände till Sverige.
Ahasveri landsmän hava säkerligen i äldre tider stundom besökt vårt land under sina sekellånga vandringar, ehuru dessa visiter med hänsyn till tidens ondska skedde inkognito (under anonym identitet/red.).
Det har särskilt antagits, att enstaka judar infunnit sig under skyddande förklädnad bland de många främmande köpmän, som i gamla tider besökte Sverige, — och företrädesvis bland de hanseatiska köpfararna eller bland resande folk från Östersjöprovinserna.
Dessa strödda (sporadiske/red.) judiska resenärer hava dock icke avsatt några spår i våra äldre källskrifter ifråga om sina förehavanden, under det att zigenarna (sigøynerne/red.) däremot, vilka uppträdde i större hopar, omtalas i Olaus Petri krönika : «Samma år (1512) Herr Sten war Höfwitsman worden kom en part af thet folket, som fara ifrån thet ena landet til thet andra, them man kallar Tattare, hit i landet och til Stockholm; förra hade the här aldrig warit».
Enligt ett antagande, som bl. a. framförts av Strindberg i en av hans dramer, skall den första juden i Sverige ha varit Herman Israels, en köpman,
– 8 –
som inkom i landet under den kritiska tid, då Gustaf Vasa förberedde sitt rikes självständighet.
Denne Israels gjorde vid detta tillfälle vårt land stora tjänster — mestadels av pekuniär art — och han vann även stort anseende bland rikets herrar.
Efter Gustaf Vasas intåg i Stockholm och sedan konungen ordnat rikets affärer, blev det en av hans första åtgärder (handlinger/red.)att belöna den främmande köpmannen, vilket skedde sålunda, att Israels erhöll rättighet att driva handel i alla svenska städer.
På Philippi Jacobi dag år 1524 utfärdades nämligen ett »Macktsbref om Köpslagningh i alla köpstäder i Swärighe», gällande för nämnde Israels och hans hustru att utan några som helst skattepålagor eller dylikt driva sin handel i städerna, vare sig med främmande köpmän eller med det bofasta borgerskapet.
Med hänsyn till de under detta tidsskede starkt begränsade rättigheterna inom näringslivet voro de privilegier juden erhöll av stort värde.
Efter detta enstaka fall av judisk inflyttning dröjde det ännu länge, innan de mosaiska trosbekännarna mera allmänt började finna vägen till Sverige. Gamla sockenlegender berätta visserligen mångenstädes om judar, som vistats i olika delar av landet under äldre tider, men först efter ingången av 1600-talet finna vi de äldsta säkra underrättelserna om judar i Sverige.
Under Gustaf II Adolfs tid, då vårt land inledde livligare förbindelser med den europeiska kontinenten, torde en hel del judar hava besökt Sverige i skilda ärenden, ehuru de måhända allt fortfarande dolde sin verkliga nationalitet. Särskilt vid anläggningen av Göteborg, därvid så många holländska köpmän inkallades, hava några rika judar överflyttat till den nya handelsstaden under Abraham Cabeliaus ledning. Denne märklige man sägs även hava varit av judisk härkomst — på grund av namnets egendomligheter samt vissa drag i hans enskilda levnadssätt.
Dessa fåtaliga judar tillhörde dock i allmänhet en klass av mera välsituerade israelitiska köpmän, vilka i Holland intogo en aktad ställning och som ej hade något gemensamt med de kringvandrande judar, vilka under 1600-talet allt oftare besökte Sverige, där de dock mestadels mottogos med stor misstänksamhet av både befolkning och myndigheter.
Drottning Christina och judarna.
Den mångfrestande och vittsvävande drottning Christina, vars livliga sinne ständigt drev henne att söka sig nya vänner bland Europas stora män inom kulturens alla områden, försummade därvid ej heller judarna.
Drottningens intresse för vetenskap och litteratur förmådde henne även att till
– 9 –
Sverige inkalla sådana framstående män som Cartesius och Salmasius, under det hon samtidigt brevväxlade med den ryktbare (berømte/red.) rabbinen Manasse Ben Israel i Amsterdam, — en av det judiska folkets märkesmän på det andliga området.
Den lärde rabbinen förstod icke blott att tolka Talmuds sanningar för sitt folk utan ägde även förmågan att under mera poetiska former uttrycka sina tankar på judarnas gamla språk.
Vid Christinas kröning författade Manasse Ben Israel sålunda en hyllningsdikt på hebreiska, däri han allegoriskt skildrade hennes lycka och vishet såsom den lärdaste bland drottningar.
Efter sin tronavsägelse kom dock drottningen i beröring med en annan namnkunnig israelit, som av ekonomiska skäl (årsaker/red.) snart ingrep på ett betydelsefullt sätt i Christinas levnadsöde. Denne man var den rike bankiren och portugisiske juden Don Manuel Texeira i Hamburg, vilken inom kort framträdde såsom drottningens finansiär och skattmästare och detta under den officiella titeln »kunglig resident».
Texeira torde även hava varit den förnämste av de judiska köpmännen i Hamburg på sin tid, och det berättas t. o. m., att vakten vid torget skyldrade (presenterte/red.) gevär, när Texeira passerade förbi i sin praktfulla kaross.
År 1661, då drottning Christina gjorde sin andra utrikes resa, torde hon hava inlett de första förbindelserna med denne bankir under det långa uppehållet i Hamburg. En överenskommelse avslöts även, däri Texeira förband sig att varje månad betala drottningen 8.000 riksdaler samt att efter råd och lägenhet amortera hennes skulder i Holland. I gengäld (til gjengjeld/red.) erhöll juden rättighet att uppbära alla de inkomster drottningen mottog från sina samtliga underhållsländer.
Drottningen, som ofta var i stort behov av penningar under sina vidsträckta resor, värderade mycket Texeiras vänskap och bodde även i hans hus under sin vistelse i Hamburg — ehuru (på tross av at/red.) hansestadens magistrat anordnat ett furstligt logement åt den höga gästen.
Texeiras stora anseende föranledde många furstar att mottaga inbjudan till hans taffel under den tid Christina vistades i hans hus, och då juden vid ett tillfälle kom i delo (konflikt/red.) med magistraten, tog Christina hans parti och skrev till kejsaren rörande hans mellanhavande med myndigheterna.
En judisk ambassadör.
Under det drottning Christina anlitade en jude såsom bankir, fann Carl XI:s förmyndarregering lämpligt att vid ett tillfälle begagna sig av en israelit såsom diplomatiskt sändebud.
År 1667 utrustade nämligen Kongl. Maj:t en väpnad sjöexpedition till Medelhavet för att därstädes med kraft framföra
– 10 –
en del politiska önskemål hos de svarta härskarna i de s. k. Barbareskstaterna (Marocko, Algier, Tunis och Tripolis).
Expeditionens syftemål var att avsluta en överenskommelse med nämnda riken, så att den svenska sjöfarten ej längre utsattes för de sjöröverier, som Barbareskstaternas invånare sedan gammalt bedrevo på Medelhavet och i angränsande farvatten.
Såsom diplomatisk ledare för denna expedition valdes den portugisiske juden Henrik Azzeveda, vilken från Holland medförde de bästa rekommendationer. Därjämte (i tillegg/red.) medföljde den namnkunnige diplomaten Nils (Eosander) Liljenroth. Enligt den instruktion, som utfärdats för Azzeveda, skulle denne i de anförda sjörövareländerna söka avsluta handelstraktater samt utverka att svenskar ej togos till fånga och av piraterna såldes såsom slavar.
De svenskar, vilka redan befunno sig i fångenskap, skulle friköpas mot en lösesumma, som ej finge överstiga 300 speciepiaster pr man.
Riksänkedrottningen (Christina/red.) och rådet lämnade penningkreditiver åt Azzeveda som därjämte utlovades 20.000 riksdaler specie, om han lyckades med sin mission. I viktigare ärenden borde han rådgöra med den sakkunnige Liljenroth men ägde i övrigt stor frihet och tilläts bl. a. att till egen vinst
– 11 –
försälja ett lastparti svenska varor — däribland kanoner, kulor och krut — vilket medfördes å skeppet (på skipet/red.).
Något egentligt resultat i politiskt hänseende vanns emellertid ej av expeditionen, men händelsen är dock anmärkningsvärd såsom det första tillfälle, då en jude erhållit ett offentligt svenskt förtroendeuppdrag samt ingått större handelsavtal inom Sverige.
Fruktan för judarna.
Efter den westfaliska freden, då Sveriges landområde betydligt ökades, dröjde det ej länge, förr än judar i spridda grupper inkommo i landet. I de nya svenska provinserna runt Östersjön funnos talrika judar, och då förbindelserna med grannländerna blevo livligare, bereddes även en hel del löst folk tillfälle att invandra till Sverige, — däribland ett flertal judar.
Under 1600-talet hade den israelitiska invandringen nått ett sådant omfång, att den började väcka bekymmer hos myndigheterna, och man sökte även efter medel att stoppa denna trafik.
Det var övervägande av religiösa skäl (årsaker/red.), som myndigheterna ogillade judarnas invandring, och då man under detta tidevarv sökte med all makt bevara statskyrkans privilegierade ställning, riktades uppmärksamheten företrädesvis på israeliternas främmande trosbekännelse.
Sveriges deltagande i trettioåriga kriget (1618-1648/red.) dikterades ju till en början av hänsynen till den lutherska lärans bevarande i Tyskland, och det hat man riktade mot katolicismen grenade även ut sig mot andra kyrkosamfund, — däribland det mosaiska.
Även Axel Oxenstierna varnade för israeliternas inflyttning, — när det blev tal om att tillåta en del ansedda holländska judiska köpmän att bosätta sig i det nyanlagda Göteborg.
Rikskanslären erkände att vissa ekonomiska fördelar kunde ernås genom dessa rika främlingars ankomst men avböjde dock saken av religiösa skäl samt med tanke på den uppfattning, som då var allmänt rådande i Europa.
Denna avvisande hållning är synnerligen märklig med hänsyn till den frikostighet (liberalitet/red.), varmed man i vårt land för övrigt under detta tidevarv tillät utlänningar att inflytta och i Sverige bygga slott, bruka jord, driva handel, bergsbruk, industri och skeppsfart m. m.
Såsom ett ytterligare exempel på den försiktighet, som iakttogs ifråga om judarna under detta tidsskede, kan nämnas, hurusom judiska köpmän, vilka anlände till svenska hamnar och företrädesvis till våra Östersjöprovinser, endast tillätos att kvarstanna under 14 dagar för att sälja sina varor. Om motvind inträffade så att deras avresa hindrades, fingo de det oaktat ej fortsätta att driva affärer under väntetiden i hamnen.
– 12 –
Man gick t. o. m. så långt i sin avoghet (antipati/motvilje/red.) mot judarna, att därest flera skepp efter en storm inkommo i svensk hamn för att undergå reparation vid något varv, så skulle det skepp först tagas under arbete, å vilket någon jude befann sig, för att bemälte jude så snart som möjligt åter kunde förpassas ut till sjöss.
Blev en resande judisk köpman sjuk under sin vistelse i Sverige, borde han av vederbörande lämnas vård, så att han fortast möjligt åter kunde fara sina färde.
Carl XI och judarna.
Under förhoppning om större tillmötesgående från myndigheternas sida gjorde judarna under Carl XI:s tid en vördsam anhållan (år 1680) att få bosätta sig i Stockholm, men därvarande konsistorium avstyrkte planen.
Då det övervägande var av kyrkliga skäl, som de nekades tillträde, funno
– 13 –
judarna lämpligt att formellt övergå till den evangeliska läran; och ett stort antal av dem läto även döpa sig.
Judedopen voro för övrigt en metod, varigenom myndigheterna i flera av Europas länder redan under medeltiden sökt legalisera israeliternas medborgarskap, ehuru dessa åtgärder oftast stodo i samband med de förföljelser, för vilka judarna utsattes under århundraden framåt.
I Stockholms äldre kyrkböcker finnas en hel del anteckningar om dylika judedop, och framför allt fäster man sig vid den stora ceremoni, som ägde rum i Tyska kyrkan är 1681, då två stora judefamiljer, Israel Mendel och Moses Jacob, läto döpa sig.
Vid dopceremonien ledsagades judarna av följande representanter för det högre prästerskapet : biskop Carl Carlsson i Västerås, biskop Petrus Bång i Viborg, superintendenten Erland Broman i Karlstad, superintendenten Joh. Gezelius i Narva, pastor primarius Mathias Iser i Stockholm, teol. prof. Samuel Schunck i Uppsala, prof. Mathias Steuchius i Uppsala, kyrkoherde Joh. Vultejus i Riddarholmskyrkan, kyrkoherde Eric Tilasius i Katharina församling, kyrkoherde Aegidius Strauch i Tyska församlingen, kyrkoherde Daniel Unger i Munktorp samt konsistorienotarien Joh. Sigtunius i Stockholm.
– 14 –
Vid dopet erhöllo judarna nya namn, som verkade mera kristliga och svenska, varvid Israel Mendel blev kallad Carl Christian Mandel och hans hustru fick heta Ulrica Eleonora, Moses Jacob omdöptes till Gustaf Michael Renatus (= pånyttfödd) och frun fick namnet Hedvig Eleonora. Även barnens namn försvenskades på liknande sätt.
Denna ceremoni utgjorde en så stor och märklig händelse inom huvudstaden, att t. o. m. Carl XI med gemål, riksänkedrottning (Christina/red.) en och en mängd ansedda ståndspersoner infunnit sig i kyrkan för att åskåda främlingarnas omvändelse.
Det var även för sin tid något ovanligt att se vuxna människor föras till dopet, och de fortsatta judedopen lockade mycket folk till kyrkorna.
Carl XI berättar för övrigt i sin dagbok, hurusom han vid flera tillfällen bevistat dylika dophögtidligheter, därvid kungafamiljen såsom »faddrar» bevittnat judarnas döpelseakt.
De officiella dopen räddade en del judar undan myndigheternas makt och beredde dem vissa medborgerliga friheter, men de som ej underkastade sig denna omvändelse blevo rätt snart utsatta för påminnelser av lagens väktare.
Den tilltagande invandringen av judar förmådde nämligen Carl XI att år 1685 utfärda en skrivelse till rikets råd och till dåvarande överståthållaren i Stockholm, frih. Christoffer Gyllenstierna, rörande de i huvudstaden befintliga israeliterna. Denna vår äldsta förordning rörande judarna är av följande lydelse :
»Carl etc. Wår ynnest etc. Såsom Consistorium här uti Stockholm Oss i underdånighet tilkännagifwit, hurusom någre Judar skola uppehålla sig här i Staden, och icke allenast de understå sig här att föröfwa deras Judiska Religion, utan ock ännu flera wara hit förwäntades med hustror och barn, til den ända sig här att nedsättia, hwarutaf lätteligen kan följa förargelse och wara att befrukta, det ett och annat missbruk uti Wår rätta Evangeliska Religion däraf kunde insmyga; Och Wi sådant hafwe tagit i betänckiande, och för den Konungsliga ifwer Wi alltid drage för Wår rena obesmittade lära, och på det alt tilfälle må förekommas, hwarigenom den kan råka uti någon fara, hafwe funnit för godt det inge Judar, såsom Christi Namns och Församlings försmädare, må tillåtas här i Staden eller annorstädes i Wåre provincier att wistas; Altfördenskull är härmed till Eder Wår nådige Willje och befallning, att I straxt låten ansäja här uti Staden befindtelige Judar, det de, inom 14 dagars förlopp, sig hädan utur Staden och landet förfoga och, wid högsta straff, icke understå sig öfwer den försatte termin här att förblifwa. Hwarmed I fullgiöre Eder skyldighet. Stockholm den 3 decembris 1685.
Carolus(d.e. Carl XI/red.)».
– 15 –
Med anledning av denna kungliga befallning blev en verklig skallgång efter judar anordnad i Stockholm, men en hel del av främlingarna synas dock hava räddat sig undan den hotande (truende/red.) utvisningen, ty blott en vecka efter den korta fristens utgång förelåg en ny skrivelse från konungen till överståthållaren och av följande innehåll :
»Carl etc. Wår etc. Såsom Wi hafwe förnummit, at någre Judar sig ännu här i Staden uppehålla skola, hwilka Wi ingen längre härwist wele förunna; Ty är härmed till Eder Wår nådige willje och befallning, att I sådane Judar tillsäja låten, att de ofördröjeligen packa sig utur landet. Hwarmed etc.
Carolus».
Den uppfattning rörande judarna, som framträder i dessa båda kungliga
brev, fortfor sedan att vara rådande i Sverige nära ett sekel (et hundreår/red.)framåt.
Carl IIs fordringsägare (kreditorer/red.).
Under de långvariga krigen och framför allt under vistelsen i Europas sydostligare länder hade Carl XII ådragit sig och statskassan en del skulder av olika slag.
Det ständigt växande penningbehovet under olycksåren tvingade ofta konungen att anlita ovanligare utvägar för att skaffa medel till de närmaste utgifterna. Härigenom kommo en mängd armenier, turkar och judar att uppträda såsom fordringsägare gentemot Sverige, och de försummade ej heller (forsømte heller ikke/red.) att giva sig tillkänna allt efter som tiden skred framåt.
Efterhand framställdes dylika krav till regeringen, och samtidigt kommo fordringsägarna själva till Sverige för att personligen taga ut sin fordran.
Med hänsyn till statsfinansernas beskaffenhet blev detta dock ej så lätt, och under tiden fingo de »orientaliska borgenärerna» — såsom de benämndes — avvakta (avvente/red.) händelsernas utveckling i stillhet. De blevo nämligen år 1715 beordrade att tills vidare bosätta sig i Karlskrona och Karlshamn. Deras sammanlagda krav uppgick till 300.000 daler silvermynt, men då vederbörande ansågo denna summa alltför högt tilltagen och delvis grundad på ocker (åger/skyhøy rente/red.), gjorde man sig ingen brådska med betalningen.
Det dröjde tio år, innan dessa österländska borgenärer fingo likvid, och under tiden fick kronan underhålla dem till en årlig kostnad av 6.000 daler silvermynt. Judarna blevo därunder så bofasta i Karlskrona, att de år 1718 fingo rätt att hålla slutna religiösa sammankomster samt utöva de rituella akterna. Efterhand uppstod en liten judisk koloni i denna stad, — ehuru av mera tillfällig beskaffenhet och utan samband med den i senare tider upprättade mosaiska församlingen därstädes.
– 16 –
Nya förordningar mot judarna.
Även under 1700-talet visade det sig, huru fruktan för israeliternas främmande trosbekännelse var en av de drivfjädrar, som särskilt satte myndigheterna i verksamhet för att hålla judarna inom vissa administrativa gränser.
Efter de besvär, som anförts av rikets prästerskap, fann K. Maj:t lämpligt att år 1723 meddela vissa stränga förordningar, huru man borde förfara med landets rätt fåtaliga judar under deras strövtåg.
I den kungliga resolutionen talades först om lapparna, som av religiösa skäl noga borde efterhållas samt förhöras med avseende på sin kyrkogång och kristendomskunskap. De som felade i detta hänseende skulle sättas i »publigt arbete» ända till dess bättring skedde.
Därefter kom turen till det judiska vandringsfolket, varom kungörelsen förordnade :
»Så böra ock alle Judar, Landstrykare, Trådragare och Häcktmakare, som fara omkring Landet til följe af Resolution på Prästerskapets beswär af år 1660, fasttagas och till Kronans arbete brukas. Men så kallade Tartare och Zigeuner skola wederbörande Landshöfdingar och Krono-Betjänte samt Borgmästare och Råd i Städerne straxt, därest de ertappas kunna, låta taga wid hufwudet och med dem efter plakatet af den 14 maj 1662 förfara, så at de måtte aldeles blifwa utur Riket drefne och ingalunda däruti widare tålas».
Förordningen synes hava gjort verkan några år framåt, men redan 1727 fann man anledning att förnya densamma på allmogens besvär inför riksdagen och med särskild anmodan till myndigheterna att hålla efter judarna samt de övriga »luffarne».
Endast sådana som fast bosatt sig i städerna och därstädes erlade skatter o. d. fingo fara till marknaderna men förbjödos att under färden driva gårdfarihandel. De bönder, som inhyste dylika resenärer, pliktade 10 daler silvermynt.
Fjorton år senare utkom en ny ukas, som visade, att ingen ändring ännu skett i vederbörandes uppfattning om judarna, ty den 1 okt. 1741 förordnades om »löst och onyttigt folk, som från utrikes orter inkomma», varvid det talas om »Judar, Savoayarder, Lindansare, Comoedianter m. fl. Gycklare (gjøglere/red.), hwad namn de hafwa måge, Tartare och Zigeuner, som med hwarjehanda Ogudaktighet, Spådomar, Lögn samt Tjufweri tillfoga menige man stort beswär och olägenhet».
Likaledes meddelade denna förordning föreskrifter om andra sådana utlänningar, som med »Barometrar, åtskillige sorter Glas, Thée och slike
– 17 –
mindre nödige waror inkomma samt redbare penningar med sig bortföra». Samtliga dessa främlingar skulle ofördröjligen förvisas ur riket.
Några år senare (1748) förnyades förordningen återigen, därvid det ovan anförda kringströvande folket strängeligen förbjöds att vidare fara omkring utan pass.
De som ertappades blevo häktade samt sattes till kronoarbete eller fingo slita ris eller spö. Upprepades saken så ökades spöslagens antal för varje ny resa, ända till dess maximum av 30 par spö eller 23 par »ris» uppnåddes.