– inneholdende avsnittene :
Porto Francoinrättningen i Marstrand. — Judarna under frihamnens skydd. — Den mosaiska församlingen i Marstrand. — Synagogan i Marstrand.
III. Judarnas ankomst till Marstrand.
Under 1700-talet gjordes flera försök att i Sverige inrätta en frihamn efter de principer, vilka under denna tid voro gällande vid de utländska Porto Francoanläggningarna.
Dessa forna frihamnar skilde sig i flera avseenden från de företag av samma slag, som nu igångsatts i några av våra sjöstäder.
Med »Porto Franco» i den äldre bemärkelsen avsågs nämligen i allmänhet ett slutet hamnområde, som stod i direkt förbindelse med världshaven, och som genom särskilda lagar delvis fick karaktären av utländsk ort i förhållande till det land, under vilket hamnen lydde.
I äldre tider erhöllo dessa frihamnar ofta vidsträckta privilegier samt styrdes stundom självständigt av invånarna, utan att staten blandade sig i deras angelägenheter och utan hänsyn till en del av de lagar, som för övrigt gällde inom riket.
Porto Francoinrättningen i Marstrand.
Redan år 1712 föreslogs att anlägga en sådan frihamn vid Slite på Gottland, men de stora krigen hindrade dock planens förverkligande.
Senare (1747) gjorde en del borgare i Marstrand hemställan om en Porto Francoinrättning i denna stad, men det dröjde årtionden, innan vederbörande (den ansvarlige/red.) funno lämpligt att gå i författning om frihamnens upprättande.
Detta skedde först år 1775, då Gustaf III meddelade privilegier för Marstrands Porto Francoinrättning, — en åtgärd (tiltak/red.) som väl överensstämde med de många andra försök, vilka samtidigt gjordes i avsikt att stödja Sveriges näringsliv och ytterligare utveckla detsamma genom nya företag av skilda (forskjellige/red.) slag.
– 26 –
Vid Porto Francoinrättningens grundande i Marstrand synas vederbörande i många avseenden hava följt de regler, som gällde i ett flertal frihamnar vid Medelhavet, där ofta en hel sjöstad såsom t. ex. Livorno, Genua, Triest eller Gibraltar m. fl. sedan gammalt innehade stora friheter i tullpolitiskt hänseende.
Marstrands isolerade läge ute i havet, den lätt bevakade hamnen samt skyddet av Carlstens fästning ansågos vara särdeles fördelaktiga för den nya frihamnens bestånd, och man lyckades även att hålla företaget i gång ett tjugotal år framåt, intill dess de tilltagande lurendrejerierna och andra olägenheter omsider föranledde privilegiernas indragning år 1794.
Judarna under frihamnens skydd.
För judarna, som i alla Europas länder livnärde sig genom handel och hantverk, erbjöd den nya frihamnen i Marstrand många möjligheter att vinna framgång å det merkantila området under skyddet av en undantagslagstiftning, som för första gången gav dem rättighet att fritt röra sig inom ett svenskt samhälle.
Tack vare de frikostiga privilegier, varmed K. Maj:t gynnat Marstrand, kunde judarna därstädes idka (drive/red.) handel både i parti och minut eller driva skeppsfart. Likaledes kunde de utan hinder av de lagar, som annorstädes gällde i fråga om hantverk och skråtvång, fritt sysselsätta sig med vilka yrken som helst.
Den religionsfrihet, som utlovades åt alla främmande trosbekännare i Marstrand, var ävenledes av största betydelse för judarna, vars mosaiska lära hittills ofta utgjort ett av de största hindren för deras legaliserade bosättning i Sverige. Till detta kom ytterligare den skattefrihet, som frihamnsrättigheterna erbjödo stadens innevånare, samt den svenska medborgarrätt, som medgavs de utlänningar, vilka förvärvade fastighet (skaffet seg eiendom/red.) på platsen.
För judarna, vilka hittills ej ägt någon varaktig stad i Sverige eller tillåtits besitta eget hus, var denna frihet en märklig nyhet, och de begagnade sig även rätt snart av denna förmån.
Slutligen kunde de judar, vilka saknade möjlighet att betala sina skulder, genom inflyttning till Marstrand undgå bysättning och andra åtgärder, varmed man i äldre tider sökte indriva fordringar. I frihamnsprivilegiets nionde paragraf utlovades nämligen full säkerhet åt både in- och utländske män, som begåvo sig till Marstrand för att undkomma sina borgenärers krav.
Detta löfte var av handelspolitisk art och var avsett att locka folk till bosättning i Porto Francostaden och därigenom tillföra frihamnen både arbetskraft och kapital, — såsom även var brukligt vid vissa utländska anläggningar av samma slag.
– 27 –
Det visade sig snart, att de friare förhållandena i Marstrand befordrade judarnas sociala ställning, och deras antal växte även sedan frihamnen blivit mera känd i Europa.
Redan år 1780 kunde också Stockholms-Posten i en notis meddela om dessa invandrare, att »det tyckes som denna Nation därfinner sig bättre än på något annat ställe här i Riket».
För vår tids uppfattning kan det förefalla egendomligt, att ett så stort antal judar och andra främlingar kunde finna sitt uppehälle i en småstad av Marstrands omfång, men detta förhållande finner sin förklaring genom den livliga omsättning frihamnen framkallade på platsen, vilket i förening med det pågående rika sillfisket i trakten gav både arbete och penningar åt alla samhällsklasser.
Särskilt under de år, det nordamerikanska frihetskriget (1775—1783) pågick, var den direkta förbindelsen mellan Marstrand och Förenta Staterna mycket livlig, och ett stort antal amerikanska blockadbrytare lyckades taga sig fram till frihamnen med dyrbara laster, ehuru de ofta jagades ända in till Bohusläns skärgård av engelska kapare. Lasterna bestodo mestadels av tobak, kochenille, indigo, socker, kakaobönor, kaffe, kemikalier m. m., vilket alltsammans såldes på stora auktioner, därvid även de judiska köpmännen hade tillfälle att göra sina inrop.
Judarna i Marstrand besökte därjämte rätt ofta Göteborg i affärssyfte, och några av dem voro också intresserade av Ostindiska Compagniets
– 28 –
handelsrörelse. Detta rederi anordnade ävenledes omfattande auktioner å de från China hemförda varorna, och vid alla dessa tillfällen voro judar närvarande. Compagniet måste dock för varje tillfälle hos K. Maj:t begära tillstånd för resp. judiska spekulanter att få vistas i Göteborg under auktionsdagarna, och det var för att lättare kunna sköta de ostindiska affärerna, som flera judar bosatte sig i Marstrand.
Det var för övrigt ej så lätt varken för judar eller kristna att komma in i Göteborg under detta tidevarv, emedan staden ju på alla sidor omslöts av vallar, genom vilka inträde endast bereddes vid vissa portar och under iakttagande av särskilda formaliteter. Nattetid var staden avstängd från yttervärlden.
Judarna i Marstrand voro i många avseenden att betrakta såsom förelöpare till den stora judeinvandring, som tog sin början 1782, då Gustaf III förlänade de mosaiska trosbekännarna vissa friheter i »Sverige.
Från pioniärerna i Marstrand härstamma också ett flertal av de judar, vilka under 1800-talet och ända in i våra dagar vunnit en ansedd ställning i vårt land och på mångahanda sätt gjort en insats i vår kultur.
– 29 –
Den mosaiska församlingen i Marstrand.
Den förste juden i Marstrand under Porto Francotiden torde hava varit Moses Salomon, vilken inkom från Hamburg och även först av dessa främlingar förvärvade ett hus, i vilket sedermera några av hans trosfränder fingo sin bostad.
Salomon var mycket ansedd bland judarna och blev även i förening med Elias Magnus föreståndare för den mosaiska församlingen i Marstrand. När Gustaf III år 1784 besökte Marstrand, avlade han ock visit hos dessa båda män, vilka därefter till åminnelse av denna höga ära läto uppsätta en kopparplåt med konungens namnchiffer över sin port.
Både Salomon och Magnus flyttade sedermera till Göteborg i likhet med ett stort antal av de övriga Marstrandsjudarna, och de blevo där stamfäder för tvenne bekanta svenska judesläkter. Magnus lämnade Marstrand år 1785, varvid handl. David Abraham blev hans efterträdare såsom församlingens föreståndare.
– 30 –
Vid Gustaf III:s besök i Marstrand bestod den mosaiska församlingen av ett trettiotal personer, men efterhand växte antalet och så småningom anlände till frihamnsstaden ett flertal judar, vars efterkommande sedermera blivit bofasta i Sverige, efter det de vid Porto Francoinrättningens upphörande lämnat Marstrand.
Särskilt märkes släkten Henriques’ stamfader, handelsmannen Pinches Henriques, vilken år 1784 inflyttade från Danmark, där hans fader Mausche Nasche under 1600-talet bosatt sig i Nakskov. Pinches Henriques, som var gift två gånger, hade åtta barn, och härigenom kom hans ätt att vinna en ovanligt stor spridning. Henriques dotter Zippora blev gift med grosshandl. Simon Elias Warburg, vilken ankom till Marstrand från Hamburg, där hans fader var känd såsom en lärd matematiker.
Släkten hade under medeltiden arbetat såsom sidenvävare i Bologna men senare flyttat till staden Warburg i Westfalen, varav dess senare medlemmar togo namnet. Bland S. E. Warburgs efterkommande märkas sonen, nationalekonomen Samuel Warburg, samt sonsönerna Carl Simon Warburg (utg. av Svensk Månadsskrift) och professor Karl Warburg.
Den förnämste av de judiska köpmännen i Marstrand synes hava varit Salomon Cohn Meyer, vilken inflyttade från Rotterdam, och som under firma H. J. de Vries & Co. drev en omfattande skeppsrederirörelse. Meyer ägde
– 31 –
nära ett helt kvarter (kvartal/red.) i Marstrand, därå han uppförde en del större hus, som ännu kvarstå — och bland dem den s. k. »Meyerska källaren» vid Hamngatan.
Bland övriga judiska affärsmän i frihamnsstaden märkas tobaksfabrikören Andreas van Reis, vars släkt fortlever under namnet von Reis, samt Elias Delbanco, vars son Mendel E. Delbanco grundade det stora oljeslageriet i Mölndal.
År 1787 inflyttade Moses Ruben Henriques (brorson till Pinches H.). Dennes sonson blev sedermera rabbin i Göteborg.
Därjämte är att märka Isac Davidson, fader till Wilhelm Davidson, som på sin tid grundade Hasselbacken.
Synagogen i Marstrand.
Redan år 1780 berättades i dagspressen, att 20—30 judiska familjer voro i antågande till Marstrand från Hamburg, och att man förberedde byggandet av en synagoga åt den israelitiska kolonien.
Först år 1782 hade dock inflyttningen tagit ett sådant omfång, att synagogan kunde förverkligas, enär det enligt mosaiska ritualen fordrades ett antal av minst tio manliga församlingsmedlemmar av fyllda tretton års ålder, den s. k. »minjan», i och för hållandet av offentliga andaktsövningar.
Nämnda år ingingo (inngikk/red.) judarna i Marstrand till fortifikationsbefälhavaren å (på/red.) Carlstens fästning med en begäran att mot 25 riksdaler species årlig hyra få begagna (benytte/red.) soldaternas Corps de garde vid det nyanlagda utanverket Fredriksborg såsom synagoga. Denna anhållan remitterades till fortifikationens chef i Stockholm, general von Arbin, som med tillstyrkan (positiv påtegning/red.) översände ärendet till K. Maj:t.
– 32 –
Samma år hade regeringen medgivit judarna i Sverige nya rättigheter, och under intrycket av den välvilja mot israeliterna, som förspordes inom regeringen, biföll Gustaf III Marstrands judarnas anhållan, varvid dock hyran för synagogan sattes till 50 rdr sp.
Denna synagoga stod under ledning av den överrabbin, som vid samma tid förordnades för de fyra judiska församlingarna i Sverige, och vilken var bosatt i Stockholm. Synagogan i Marstrand ägde nämligen icke någon särskild rabbin, och gudstjänsterna förrättades istället av en kantor (s. k. föresångare) i enlighet med det israelitiska bruket.
Den förste kantorn i Marstrand var Israel Abraham, vilken tillträdde befattningen år 1783 och efterträddes 1791 av kongl. privilegierade kattunstryckaren Gabriel Schlesinger, vilken 1782 inflyttat till Marstrand från London. Han var född i Neisse i Schlesien, — därav namnet var taget — och dog 1821 i Göteborg såsom kantor vid dess mosaiska församling. Schlesinger var en av judarnas föregångsmän i Sverige och nedlade mycket arbete inom deras församling, — bl. a. översatte han den israelitiska ritualen till svenska språket.
Under senare delen av Porto Francotiden begagnade sig judarna i Marstrand av en annan lokal för sina gudstjänster och inredde en synagoga i ett hus vid Långgatan, vilket år 1794, då frihamnsrättigheterna indrogos, inköptes av apotekare C. H. Bohlin. Den vid detta hus liggande trädgården bar därefter i långa tider namnet »judehagen», och den har även sedan gammalt
– 33 –
I sin helhet torde den judiska kolonien i Marstrand hava omfattat mer än ett hundratal personer. Förutom de ovan omtalade judarna och deras familjer — vilka ofta voro rätt stora — finnas sålunda följande israeliter antecknade såsom bosatta i Marstrand omkring 1780—94 :
Simon Abraham, Susman Abraham, Abraham Barach, Jacob Benjaminsson, Bernhard, informator hos Moses Salomon, Moses Cohn med fam., Joseph Cohn, Levin Benedikt Cohn, Manus Fridburg, Nathan Fridburg o. h. hustru Merla, svärföräldrar (svigerforeldre/red.) till M. Salomon, Philip Samuel Fränckel, Salomon Fürst, I. R. Henriques,
– 34 –
Salomon Henriques, Jacob Hertz, Salomon Isaac, Isaac, informator hos Elias Magnus, Nehemia Joseph, David Josephson, Meijer Levi, Elias Levin, Isaac de Lemos, Moses Marcus, Lazarus E. Magnus, Handels-Betjent Aron Moses, Jacob Moses, Hirtz Nathan, Aron Ruben Nathan, Heijman Elias Salomon, Israel Salomon med fam., Joseph Salomon, Wulff Salomon, Jacob Benjamin Schlesinger med fam., Salomon Seelig, Agent Wulff Jacob Texeira, Meijer Wulff med fam.
Denna lista, som delvis är grundad på magistratens förteckning samt tillgängliga mantalslängder, upptager de judar, vilka ägnade sig åt handel och näringar i Marstrand, — av myndigheterna blevo de på denna grund i officiella handlingar betecknade med den säregna titeln »handelsjudar».
En del av de här ovan anförda torde dock endast någon kort tid hava vistats i staden under sina affärsresor eller gästande sina släktingar.
Beträffande de i Marstrand bofasta judarna så visa mantalslängderna, huru de ofta ägde rätt stora familjer och t. o. m. hade kristna personer i sin tjänst.
Ett flertal av de förmögnare mosaiska köpmännen hade dessutom egna lärare för sina barn, och man får även av andra smådrag en uppfattning om deras bildning och högre sociala ställning.
Efter Porto Francoinrättningens upphörande 1794 nödgades judarna att lämna sin fristad i Marstrand. En av dem (v. Reis) erhöll dock dispens av vederbörande och kvarstannade några år på platsen.