– inneholdende avsnittene :
Det europeiska judehatet. — Judeemancipationens början. — Den svenska kungafamiljens bekantskap med judarna. — Gustaf III:s intresse för judarna. — Religionsfrihetens genomförande. — Det stora judereglementet av år 1782.
IV. Judarnas inträde i det svenska
samhällslivet.
Vid mitten av 1700-talet började en ny filosofisk anda att framträda i Europa, väckande nya tankar till liv, vilka efterhand även omsattes i handling.
Det var upplysningstidevarvets läror, som sålunda genomträngde folken för att slutligen utmynna i den stora franska revolutionen.
Filosofien, som hittills varit förbehållen åt de lärde, blev var mans andliga egendom genom den populära form, vari de nya filosoferna framlade sina tankar, och därigenom påverkades massorna att söka nya vägar för samhällets utveckling.
När Voltaire, Rousseau, Diderot, d’Alembert, Marmontel, Montesqieu m. fl. utvecklade sina filosofiska system, framhöllo de med största kraft de mänskliga rättigheternas betydelse och riktade sig även med verklig övertygelse mot allt det sociala förtryck, som i århundraden vilat över folken.
Frihetens återställande var deras lösen, och i kraft därav fordrade de det gamla barbariets avskaffande genom införandet av en ny rättsuppfattning med större fördragsamhet mot oliktänkande.
– 36 –
När denna nya tidsanda vann insteg bland folken, blevo också judarnas rent mänskliga rättigheter beaktade, och därmed lades grunden till den stora judeemancipationen under 1700-talets senare skede, varigenom den sedan ett årtusende bedrivna förföljelsen mot israeliterna slutligen tvingades att upphöra.
Det europeiska judehatet.
Alltsedan de romerska kejsarnas tid hade förföljelserna mot judarna fortgått med växlande kraft, och ju mera israeliterna spredos över Europa, desto mera utsattes de för de infödda folkens förtryck.
I många länder såldes judarna som slavar, under det man på andra ställen företog en allmän nedslaktning av israeliterna, därvid de dödades i tusental.
Under korstågen växte judehatet, och vid de tillfällen, då stora olyckor drabbade Europa (såsom mongolernas infall under 1200-talet och den stora digerdöden (svartedauen/red.) under 1300-talet), gav man judarna skulden samt straffade dem genom nya förföljelser.
Att judarna fingo skulden för de förskräckliga farsoternas spridning i äldre tider berodde på en inrotad (inngrodd/red.) tro hos människorna, att judarna förde pestsmittan med sig. Det är också märkligt att finna, hurusom (slik som/red.) Rosén von Rosenstein i ett tal (i en tale/red.) inför Kongl. Vetenskapsakademien år 1772 rörande pesten framdrog ett exempel på hur en kringvandrande jude år 1711 under sina färder förde pesten med sig från Polen til Frankfurt an der Oder i en kista med gamla kläder. När juden sedermera (senere/red.) sålde kläderna i sistnämnda stad, bröt farsoten ut samt spred sig i trakten däromkring. Då man tager i betraktande, att juderna företrädesvis handlade med begagnade (brukte/red.) kläder av alla slag og ständig befunno sig på vandring, blevo de omedvetet (ubevisst/red.) smittobärare under ett tidevarv (på en tid/red.), då sjukdomernas og farsoternas verkliga orsaker voro okända.
När man slutligen år 1492 i Spanien beslöt att rensa landet från »den judiska smutsen» — såsom Ferdinand av Aragonien uttryckte sig — drabbades israeliterna av de våldsammaste övergrepp och måste draga sina färde, därvid de spredo sig till olika länder.
Denna flyktingsskara, som räknade mer än en halv million judar, mestadels av bättre stånd, möttes under sin vandring av de största svårigheter och kunde ofta blott med nöd undgå de förföljelser, som igångsattes i flera länder. Genom att låta döpa sig i massor räddade de sig delvis från inkvisition och religionshat men utsattes i andra fall för ett omänskligt förtryck.
I Tyskland betraktades sålunda judarna såsom kejsarens privategendom, vilken han likt boskap försålde till andra furstar, och för att ytterligare skilja israeliterna från andra människor blevo de befallda att bära särskilda kläder med vissa kännemärken. De tillhöllos likaledes att endast bosätta sig inom vissa kvarter i städerna för att undvika beröring med de kristna.
– 37 –
Judehatet flammade dock ofta upp med oförminskad styrka så fort den vidskepliga och okunniga folkhopen trodde sig finna något att anföra mot judarna. Vid blotta ryktet om att en jude smädat den kristna religionen kunde ofta våldsamma judeförföljelser anställas, därvid den fanatiska massan
härjande drog fram genom judekvarteren under mord och plundring.
I Nürnberg voro judarna sålunda strängt efterhållna och fingo blott inkomma i staden under eskort av en vakt, som följde deras steg, och i Augsburg måste de betala en gulden för varje timma de vistades inom stadsportarna.
Under det judarna sålunda ända intill 1700-talets mitt ständigt voro hotade till liv och egendom, avstängdes de samtidigt från ett flertal förvärvskällor och förbjödos att besitta fast egendom. Då de ej heller fingo driva lantbruk eller försörja sig genom yrken och hantverk, höllos de i fattigdom och tvingades att ständigt vandra omkring för att söka sitt uppehälle genom schackrande med småkram eller genom ocker, — de enda näringsfång (næringsgrener/red.) som tillätos.
Judeemancipationens början.
»I mitt land kan en var bliva salig efter sin fason» — sade en gång Fredrik den store, när det blev tal om religionsfriheten, och det var också i Preussen, som judarna först erhöllo de rättigheter, vilka förebådade en ny tids annalkande.
Vid konungens bord i Sans Souci (Frederich den stores (Frederich II, prøysisk konge fra 1740 til 1786) slott i Postdam vest for Berlin/red.) voro ofta samtidens främsta filosofer samlade under livlig diskussion rörande tidens frågor. Det var ock i anslutning härtill, som Fredrik II år 1750 utfärdade sitt bekanta toleransedikt, vilket medgav judarna stora friheter inom det preussiska kungariket.
Även i Österrike gjorde sig en liknande välvilja märkbar, och den frisinnade kejsar Josef II, som också tagit intryck av tidens filosofiska anda, beviljade år 1781 fri religionsutövning åt judarna.
Dessa officiella åtgärder inneburo en betydlig avvikelse från äldre tiders religiösa förföljelser mot israeliterna och hade även ett mycket fördelaktigt inflytande på judarnas eget tänkesätt ifråga om deras ställning och sociala utveckling.
Vid samma tid uppträdde därjämte den ryktbare (berømte/red.) israelitiske filosofen Moses Mendelson, vars skrifter påverkade den allmänna opinionen, under det en del tyska skalder och författare ävenledes förde judarnas talan (talte jødenes sak/red.) (Lessing, Dohm m. fl.).
Verkningarna härav framträdde efterhand i olika länder, där samtidigt upplysningstidevarvets idéer redan befordrat tron på människornas likställighet utan avseende på ras eller religion. De skrankor, som hittills skilt
– 38 –
judarna från den infödda befolkningen, bortföllo tid efter annan med de begränsningar, som på olika håll ansågos nödvändiga för den allmänna samhällsordningen.
När sedermera den franska revolutionen försatte de gamla statsbyggnaderna i skakning (rystet det gamle statssystem i grunnvollene/red.), bereddes nya vägar för judarnas utveckling, därvid de efterhand vunno medborgarrätt i flera länder, och härmed inleddes den rörelse, som under 1800-talet slutligen förde till israeliternas fullständiga frigörelse i Europas kultiverade stater.
Den svenska kungafamiljens bekantskap med judarna.
Det berättas om Gustaf III, att han på en utrikes resa en gång uppvaktats av en deputation utav judar, vilka överlämnade en summa i guld samt en böneskrift, vari de anhöllo att få inträde i Sverige. Under samtalets
fortgång väcktes konungens intresse för främlingarna, och han fick av deras uppträdande ett fördelaktigt intryck av judarna samt beslöt att hava dem i åtanke (ha dem i tankene/red.).
Även om icke denna historia vore sann, så är det dock ett faktum, att Gustaf III under sin resa livligt sysselsatte sig med den då aktuella
– 39 –
judeemancipationen och även i ett brev till sin moder, drottning Lovisa Ulrica, delgav henne (meddelte hennes/red.) sina åsikter om israeliterna, under förmenande att ett så flitigt folk som judarna gärna kunde få bosätta sig i Sverige.
Judarna kunna icke hava varit obekanta för kungahuset, då ju dess medlemmar allt som oftast varit i tillfälle att se de strödda israeliter, som någon gång besökte Stockholm. Det fanns dessutom en judisk man, som kommit i närmare beröring med hovet, nämligen den från Danmark inflyttade möbelhandlanden Adolf Ludvig Levin, vilken under hela sin levnad stod i mycket nära förbindelse med kungahuset, och som även i betydlig grad torde hava väckt de högre kretsarnas sympatier för judarna.
Levin, som härstammade från en av de äldsta judiska familjerna i Danmark (Fredricia), lär av konung Adolf Fredrik hava blivit anmodad att överflytta till Sverige, varvid han samtidigt antog den lutherska läran och lät döpa sig.
Även vid denna ceremoni hade Levin att räkna med de kungligas välvilja såsom det framgår av en anteckning i Stockholms Konsistorii protokoll år 1754 och av följande lydelse :
»Gaf Herr Doctorn & Preses tillkänna, att Juden Moses Marcus Levi, som förliden vinter anmäldes hos konsistorium att vilja antaga Kristna läran och som ifrån den tiden hos Komministern Magister Stenbäck njutit undervisning, har förliden söndag blifvit döpt i Slottskyrkan, emedan Deras Kungliga Majestäter i egen hög person åtagit sig att vara därtill vittnen, och hafva såväl Herr Doctorn som Herr Ärkebiskopen förut examinerat honom samt befunnit, det han varit väl grundad i sin kristendom».
Såsom mäklare och affärsman blev Levin i tillfälle att göra åtskilliga tjänster åt hovet och dess närmaste.
Särskilt erinrar man sig de omständigheter, under vilka han med judens förslagenhet en gång lyckades skaffa kungafamiljen ett lån på 10.000 daler.
Det fanns nämligen vid denna tid en förmögen man i Göteborg vid namn von R., vars fru hade den lilla fåfängan att hin gärna ville äga en fin titel. Mannen vände sig då till den i stor gunst stående Levin med förfrågan om möjligheterna att av konungen utverka en oavlönad landshövdingetitel åt von R. – i anslutning till det fordom vanliga bruket att utdela titulära värdigheter til utvalda personer. Levin ordnade då saken så att von R. fick sin titel mot det att han lämnade konungen 10.000 daler som lån. Den nya «landshövdingen» och hans fru blevo mycket förnöjda över den stora äran och visade ytterligare sin välvilja mot kungen genom att skänka honom en negerpojke, — den sedermera så ryktbare «Morianen».
Levin blev på sin tid ägare av Muskö i Stockholms skärgård, vilken egendom han gjorde till fideikommiss. Den utveckling hans släkt sedermera uppnådde utgör ett märkligt exempel på den speciellt judiska förmågan att finna sig till rätta i nya förhållanden.
En av hans söner, Carl Axel Levin,
– 40 –
blev nämligen president i Svea Hovrätt, under det ättlingarna i övrigt verkat inom den svenska kulturen såsom officerare, ämbetsmän, läkare och författare.
Adolf Ludvig Levin hade till stor del sin övergång till den kristna läran att tacka för sin framgång, då ju judarna allt fortfarande voro illa tålda, men tack vare sin intima beröring med de maktägande (makthaverne/red.) blev han i tillfälle att på sitt sätt dämpa den rådande oviljan mot israeliterna och i viss mån förbereda opinionen för den snart stundande judeemancipationen i Sverige.
Gustaf IIIs intresse för judarna.
Det var dock framförallt under sina utländska resor och särskilt under vistelsen i Frankrike, som Gustaf III mottog de nya intryck, vilka efterhand omsattes i de många sociala reformer, som beteckna det tidigare skedet av hans regering.
Vid hovet i Versailles kom konungen i beröring med ett flertal av tidens märkligaste män å vetenskapens, filosofiens och litteraturens områden. Här uppgjordes även planerna till den statsvälvning, som sedermera gav konungen (Gustaf III/red.) makt att genomföra ett flertal av de reformer, vilka redan nu föresvävade honom.
Bland dessa reformer intogo särskilt den utvidgade religionsfriheten samt förbättringarna inom handel och näringsliv en betydande plats, och när de omsider genomfördes, blevo de till största fördel för judarna, vilka därigenom slutligen bereddes tillfälle att bosätta sig inom Sverige.
Frihamnsinrättningen i Marstrand gav därvid en första antydan om de nya rättigheter, som väntade israeliterna, och den följdes snart av liknande anordningar.
En kort tid efter det (etter at/red.) Porto Francoprivilegierna blivit utfärdade för Marstrand höll nämligen konungen statsråd i Hälsingfors (den 6 juni 1775), därvid man beslöt om de åtgärder, som borde vidtagas till Finlands utveckling. Bland dessa åtgärder märktes även anläggandet av tre nya köpingar, varvid det förbehållet gjordes, att nämnda orter ej skulle betungas av de förordningar, vilka i allmänhet höllo näringslivet inom vissa gränser, vare sig det gällde handelsprivilegier eller skråväsende (laugsvesenet/red.).
Därjämte beviljades främmande trosbekännare fri religionsutövning i dessa tre köpingar, — en rättighet, som särskilt var adresserad åt judarna och grundande sig på en även i Danmark begagnad (benyttet/red.) metod att låta israeliter bosätta sig i smärre städer för att därstädes öka handelsomsättningen.
Även i Pommern, som vid denna tid tillhörde Sverige, beviljades samtidigt vissa friheter för de judar, som ville nedsätta sig i landet.
Inom kort samlade sig också i Stralsund ett så stort antal israeliter, att de grundade en
– 41 –
församling, av vars medlemmar många sedermera överflyttade till Sverige.
År 1787 blev den nyanlagda synagogan i Stralsund färdig och invigdes med stor högtidlighet. Därvid upplästes även en förbön för Gustaf III, vilken giver en inblick i de samtida judarnas tänkesätt och uttrycker deras erkänsla mot den konung, som först beredde dem den sedermera så värdefulla förmånen av medborgarrätt i Sverige.
Bönen var av följande lydelse :
»Der Sieg verleihet den Königen, Herrschaft den Gefalbten; Er, der das Reich aller Welten ist; Er, der David, seinen Knecht, von mörderichen Schwerdte gerettet; Er, der im Meere einen Weg, starken Wassern eine Bahn machet, der segne, behüte, beschirme, unterstütze, erhöhe, vergrössere vind bringe empor unsern König, Gustaf III, und vermehre seine Herrlichkeit. Der König aller Könige erhalte mit seiner Allbarmherzigkeit sein Leben, behüte Ihn vor jedem Unfall, vor jeder Trauer und vor jedem Schaden, und sey sein Schutz. Er lasse fremde Völker unter Ihn sich beugen, seine Feinde vor Ihm fallen und Ihn in allen seinen Unternehmungen glücklich seyn. Der König aller Könige neige durch seine Allbarmherzigkeit sein Herz und das Herz aller seiner Räthe und Fursten zur milden Regierung, dass Er uns und ganz Israel wohltätig beherrsche. O, dass in seinen und unsern Tagen Juda gerettet werde und Israel ruhig wohne ! O, dass nach Zion der Erlöser käme ! Solches sey des Ewigen wohlfälliger Wille. Lasset uns hierauf sagen : Amen». — norsk oversettelse : «Seier gir konger herredømme, herredømme over de falne; Han som er over alle verdens riker; Han som frelste David, sin tjener, fra morderiske sverd; Han som baner vei i havet, en sti gjennom mektige vann, måtte Han velsigne, beskytte, skjerme, støtte, opphøye, utvide og opphøye vår konge, Gustav III, og øke hans ære. Måtte Kongen over alle konger, med sin allbarmhjertige nåde, bevare hans liv, beskytte ham fra enhver ulykke, fra all sorg og fra all skade, og være hans beskyttelse. Måtte Han få fremmede nasjoner til å bøye seg for Ham, Hans fiender falle for Ham, og gjøre Ham velstående i alle Hans bestrebelser. Måtte Kongen over alle konger, gjennom Sin allbarmhjertige nåde, bøye hans hjerte og hjertene til alle Hans rådmenn og fyrster slik at de styrer mildt, så Han kan styre oss og hele Israel velvillig. Å, at Juda i hans stund og i våre dager måtte bli frelst, og Israel måtte bo i fred ! Å, at Forløseren måtte komme til Sion ! Dette er den Eviges vilje som behager oss. La oss da si : Amen».
Religionsfrihetens genomförande.
De enstaka judar, vilka under denna tid genom myndigheternas välvilja bereddes vissa förmåner å svensk mark, intogo under alla förhållanden en social undantagsställning, och man utövade fortfarande en sträng kontroll över de israeliter, som tid efter annan inkommo i riket.
De många föreskrifterna i detta avseende och den välskyddade näringsfriheten gjorde det också till ett verkligt juridiskt konststycke för en jude att uppehålla sig i Sverige, och till detta kom den ovilja, varmed befolkningen i allmänhet betraktade israeliterna.
De invändningar, som hittills gjorts mot judarnas bosättning inom landet, hade övervägande varit av religiös natur, och kyrkans män varnade mångenstädes för (advarte mange steder mot/red.) dessa främlingar, vilka ansågos vara kristendomens arvfiender, — ehuru judarna föga intresserade sig för statskyrkans angelägenheter och i stället riktade sin kraft mot rent praktiska mål inom samhället.
Det är även i anslutning till denna teologiska uppfattning man i 1686 års kyrkolag införde en paragraf, som sade : »Judar, turkar, morianer (maurere/muhammedanere/red.) och hedningar, som här i riket inkomma, skola undervisas om vår rätta lära och beredas till dop och kristendom. Försumma de detta, som böra sig härom vårda, så skola de därför tilltalas».
– 42 –
Med den friare åskådning, som gjorde sig gällande under 1700-talets senare del, minskades kyrkans makt, och därmed mildrades även den urgamla avogheten mot oliktänkande, vilken vid flera tillfällen väckt strider till liv inom Sverige.
Såsom en direkt följd av denna ny vaknande tolerans får man betrakta den religionsfrihet Gustaf III år 1781 införde, och som stod i nära samband med de nya rättigheter, vilka inom kort beviljades judarna.
I detta toleransedikt (toleranse-edikt/forordning/red.), som till största delen var ett verk av den finske riksdagsmannen Anders Chydenius, var nämligen ett särskilt förbehåll utsatt, vilket direkt hänsyftade på de åtgärder regeringen förberedde beträffande israeliternas ställning i riket. Det sades nämligen därvid, att »judar ej må tillåtas hava sin synagoga på flera ställen i riket än i Stockholm samt i högst två eller tre andra större städer, varest de under en bättre Police, kunna vara under en vaksammare tillsyn».
Det stora judereglementet av år 1782.
Sålunda hade det gamle hindret mot judarnas invandring i Sverige bortfallit. Den religiösa frågan hade løsts genom den nye uppfattningen om främmande trosbekännares rättigheter, och de invändingar, som fortfarande framställdes mot judarnas bosättning i landet, voro mera af ekonomisk art.
Regeringen fortsatte dock sina undersökningar rörande israeliternas betydelse för Sveriges näringsliv, i avsikt at vinna ett bestemt resultat för kommande tider.
Under det detta arbete fullföljdes, beredde man judarna vissa lättnader (lettelser/red.) i fråga om deras uppehåll i riket, så att de efter att hava styrkt sin vederhäftighet i affärer, erhöllo ett särskilt tillstånd att få driva handel inom vissa gränser. Dessa privilegierade israeliter benämndes »skyddsjudar», och de bildade liksom en social övergångsform intill dess judefrågan blivit ordnad i sin helhet.
För att giva denna fråga en allsidig utredning blevo ett flertal myndigheter hörda i ärendet under åren 1779—82, och slutligen utfärdades den 27 maj 1782 det stora judereglementet, som gav israeliterna rättighet att bosätta sig i Stockholm, Göteborg och Norrköping, och vilket reglemente sedermera var gällande till år 1838, då en ny författning meddelades.
Reglementet var av följande innehåll :
»Sedan Hans Kongl. Maj:t enligt Riksdagsbeslutet af den 26 Januarii 1779 i nåde behagat tillåta Judar at hit til Riket inflytta och sig härstädes nedsätta, under åtnjutande af en fri religions öfning, och sådane förmoner,
– 43 –
som med Statens säkerhet och Samhällets trefnad (trivsel/red.) bäst kunna förenas, och hwarwid för Judarne, så wäl som andre fremmende Religionsförwandter, de allmänna willkoren äro lagde til grund, at de icke under någon förewändning måge antagas uti Rikets högre eller lägre embeten och syslor : icke åtnjuta någon Rikdsdagsmannarätt : icke på något ställe i Riket inrätta publique Skolehus til deras läras utwidgande : icke genom någre wid deras gudstjenst öflige ceremonier gifwa anledning til förargelse och at Judarne ej måge tillåtas at hålla deras Synagoga på flere ställen än i de städer, som dem til hemwist blifwit anwiste, samt at de inga sammankomster uti sina hus til deras Religions öfning måge anställa; så har Kongl Maj:ts och Riksens Commerce-Collegium funnit sig böra til närmare underrättelse för de Judar, som i Riket wilja inflytta, et sådant Reglemente utfärda som följer :
§ 1.
(Anmälningsskyldigheten hos ved. länsstyrelse).
Hwar och en fremmande Jude skal ofördröjligen och sist inom åtta dagar efter ankomsten til Riket anmäla sig hos Konungens Befallningshafwande uti första anländningsorten, och hos honom inlämna sina pass och betyg om des frägd (frejd) och ärende, hwilka betyg av den ortens Judeskaps Äldste, der Juden senast haft sit hemwist, böra wara utfärdade samt af wederbörande Magistrat bestyrkte.
Inkommer någon Jude i Riket, antingen utan pass och bevis om des goda frägd, eller ock desse bewis skulle finnas opålitligare eller icke ländande til Judens förmon (være til jødens fordel/red.), äger Kon. Bef:e at en sådan genast utur Riket förwisa.
Men är inkommande Jude försedd med sådane bewis om des frägd, at derwid ej något är at påminna, blifwe han då genast af Kon. Bef:e förpassad til den af de trenne här nedanföre nämnde och för Judiska Nationen priwilegierade Städer, dit Juden sig förfoga wil, i hwilket pass införes at
innehafwaren under påstående resa, hwarken i Städer eller på Landet må idka (drive/red.) någon
handel eller warubyte, under hwad förewändning det wara må.
§ 2.
(Anmälan hos magistraten).
Enär Jude til privilegierad Stad ankommit, gifwe han då inom sex weckors tid efter ankomsten hos Magistraten tilkänna, om han sig derstedes, eller i annan privilegierad Stad nedsätta wil, eller ock åter gå ur Riket. I den förste af desse händelser utsätter efterföljande 8 § huru Jude sig widare
– 44 –
– videre § 3 til § 33; siden er under skriving;