– inneholdende avsnittene :
Napoleon och judarna. — Gustav IV Adolf och de svenska judarna. — Den publicistiska judefejden 1815. — Riksdagens beslut. — Ett nytt judereglemente. — En stormlöpning mot judarna. — Gatustrider och stenkastning. — Regeringen tager tillbaka. — Carl Fredr. Wærn genomdriver judarnas friheter. — Henrik Wergeland bereder judarna inträde i Norge. — Judarnas ställning i Sverige vid 1800-talets mitt. — Judarnas första framträdande på det kulturella området. — Judarnas inre förhållanden. — Judeemancipationens genomförande. — Efter år 1870. — Tre sorters judar i Sverige. — Judarnas antal i Sverige. — Åter till Palestina ?
– siden er under skriving;
– 194 –
Åter till Palestina ?
Liksom den eviga ljuslågan brinner i alla judarnas tempel, så lever alltjämt bland judarna det aldrig slocknande hoppet om Messias ankomst.
En dag skall han komma för att samla Israels skingrade folk och föra det fram till makt och ära, och då skall Zions härlighet åter uppstå ur öknens sand. Så hava profeterna förkunnat, och tron på Messias har även varit den stora tanken, som genom årtusenden livat Israels folk och förmått dem att bevara sin stam under alla de mångskiftande öden, som mött dem vid vandringen.
Framtidshoppet om Messias rike och den fridsamhetens anda (fredens ånd/red.), som då skall
råda, har även fått ett uttryck i en av judarnas religiösa sånger, däri det säges :
»Den dag, den varder kommande»,
Så säger Herren, Herren.
»Högst då bland berg skall Zion stå
Och till mitt hus med jubel gå
De folk, som bo i fjärran,
Då skall all världen saligt bo
I samma kärlek, samma tro.
Vart folk blir fritt.
Vart rike mitt».
– 195 –
Messias dröjer dock alltjämt, och orsaken härtill torde även vara ett problem, som måhända ej tillhör vår tids forskning att utreda, — så mycket mera som det bland judarna fordom (i tidligere tider/red.) sades, att en förbannelse vilar över den som söker uträkna tidpunkten för Messias’ ankomst.
I våra dagar hava ett stort antal praktiskt anlagda judar lämnat problemet om Messias åt de skriftlärde och istället inriktat sig på det mera närliggande företaget att med ekonomiska medel återupprätta det forna judiska riket och iståndsätta Palestina för en blivande större israelitisk återinflyttning.
Före världskriget, då turkarna ännu härskade över det heliga landet, arbetade »zionismen» med stor kraft i denna riktning, och efter Palestinas befrielse genom engelsmännens seger har koloniseringsarbetet tagit god fart.
En stor sammanslutning »Erez Israel» arbetar också i detta syfte och utsträcker sin propaganda bland alla världens judar för att fästa deras tankar på det gamla hemlandets krav.
Även i Sverige har man haft känning av detta nydaningsarbete, och därmed äro vi inne på det intressanta spörsmålet, huru judarna i vårt land ställa sig till talet om en israelitisk återflyttning till fädrens land. Det visar sig då, att intresset för Palestinas förnyade uppodling ej är så särdeles stort bland de svenska judarna, och att de stå tämligen främmande för de zionistiska rörelserna. Flertalet av de äldre judesläkterna i vårt land hava
– 196 –
nämligen numera så försvenskats, att de icke längre fasthålla vid de israelitiska tänkesätten och i många fall endast formellt tillhöra den mosaiska församlingen. De ledas därför icke i sina handlingar av några storhetsdrömmar eller utopier om ett kommande israelitiskt världsrike utan inrikta sina tankar på mera närliggande och rent praktiska värv.
Därtill kommer den väsentliga skillnaden mellan förhållandena i Sverige och Palestina, varvid det förra landets företräden under nuvarande omständigheter äro alltför framträdande för att judarna skulle vilja reflektera på en emigration till Orienten. Om de bofasta svenska judarna verkligen gjorde allvar av en sådan tanke, skulle detta utan tvivel av allmänheten uppfattas såsom ett utslag av religiöst vanvett, liknande det som på sin tid grep en del bönder i Dalarna, vilka sålde sina ägodelar och drogo bort till Jerusalem (ref. Selma Lagerlöf’s bok «Jerusalem»/red.).
För de fattigare judarna i vårt land, vilka inkommit i senare tider från Östersjöländerna m. fl. orter, kan däremot Palestinas återställande erbjuda
– 197 –
många framtidsmöjligheter. Dessa judar befinna sig nämligen alltjämt på vandringsstigen och äga icke i vårt land några större intressen, som hålla dem fast. De hava här till största delen sökt vinna en bättre utkomst än som stod dem till buds i Ryssland, Polen, Galizien m. fl. länder, men det ekonomiska bakslaget efter världskriget har också haft sin inverkan på deras enkla handelsrörelse.
En stor del av dem, vilka för några år sedan gjorde goda mellanhandsaffärer, hava för övrigt, enligt vad vi inhämtat på ort och ställe, redan flyttat sin kos.
Det torde under alla omständigheter vara för tidigt att döma om Palestinas framtida utveckling samt besvara frågan om judarnas återvändande dit. Endast sex år hava förflutit sedan engelsmännen inryckte i Jerusalem (1917/red.), och det torde draga årtionden, innan man ånyo blir i tillfälle att uppodla och kultivera det fordom så bördiga landet, — varom Bibeln säger, att det flöt av »mjölk och honung». Särskilt torde bevattningsfrågan vara ett av de problem, som först böra lösas, och i detta avseende hava engelsmännen redan nedlagt mycken möda, — såsom de även på sin tid gjorde i Egypten.
Den nya judiska statens utveckling är likväl en framtidsfråga av största betydelse för Europas ekonomiska liv, men om man känner judarna rätt, så
– 198 –
torde de med sitt praktiska affärssinne tills vidare avvakta händelsernas utveckling, — något som även till slut framgår av följande historia :
En sommar på 1890-talet kom baron Rotschild till Marstrand med sin eleganta ånglustjakt »Veglia», vilken ankrade i hamnen nära konungens chefsfartyg »Drott». Någon dag senare var det stor bal i Societetssalongen, varvid den rike mannen och hans sällskap presenterades för konung Oscar. Under aftonens lopp kom samtalet att röra sig om zionismen och tanken på judarikets återupprättande.
Då vände sig konungen till sin vän Aron Jonason, vilken såsom jude borde vara »sakkunnig» i ärendet, och sade skämtsamt :
— Aron, tror du inte, att Rothschild skulle vilja bli’ judarnas kung ? —
— Åh, Ers Majestät, jag tror allt, att han hellre vill vara kungarnas jude, — svarade den spirituelle hovfotografen med hänsyftning på huset Rothschilds gamla sed att finansiera statslån.
Den gode Aron hade nog rätt. Judarna stanna säkerligen kvar hos oss och sköta sina affärer, — även om man erbjuder dem Herodes’ renoverade kungakrona !