– i boken : “Hauge och Haugianismen”, av L. Dahle & Edv. Sverdrup. Översättning från förf. manuskript. Av Thure A.J. Carlson. Jönköping/Stockholm 1925. Svenska Alliansmissionens Förlag.
– fra s. 179 – 184 :
De tronde i Norge, som genom den stora och kraftiga väckelsen hade kommit till liv i Gud, blevo ochså genom den gemensamma tron förenade med varandra till ett sällskap med stor inre styrka. Det var naturligt, att så skulle ske.
Samfundet skapades av livet självt. De heligas samfund måste finna åt sig ett annat uttryck, än det hade i de kalla, statskyrkliga formerna. Därtill kom, att det bland Hauges vänner var en annan ande än i det av världslighet och rationalism behärskade officiella kyrkosamfundet. Och den förföljelse eller det motstånd, som de väckta voro föremål för, måste ju även verka så, att de förenades med varandra så mycket innerligare.
Till en början var det ett samfundsliv i det fördolda (skjulte/red.). Särskilt framtvingade Hauges fängslande och den hårdhet varmed man därefter for fram mot väckelsen, en viss försiktighet. Hauge själv uppmanade också sina vänner därtill.
Låt oss föreställa oss, huru det under denna tid gick till, när folket, vilket var som får utan herde, sökte att samlas till gemensam uppbyggelse. Ty till offentliga uppbyggelsemöten vågade man ej samlas. De troende hemmen blevo däremot medelpunter för verksamheten såsom vi redan givit exempel på.
Från ett sådant hem kunde då i all stillhet utgå det ryktet bland vännerna, att husfadern på någon viss utsatt tid tänkte läsa något ur Bibeln eller någon andaktsbok. Folket samlade sig då, och husfadern läste, som det hade blivit sagt, i Bibeln eller andra böcker till exempel Johan Arndts “Sanna kristendom”, Luthers, Franckes och Pon- toppidans samt H. N. Hauges skrifter. Så följde gärna ett förmaningens ord i anknytning till det lästa. Man samtalade och sjöng och gick sedan åter i stillhet var och en till sitt. Sådana gemensamma möten bundo de “stilla i landet“ fastare lill varandra och läto dem känna “styrkan och välsignelsen av de heligas samfund”.
Ett annat föreningsband mellan de troende voro även de brev, som de växlade. Vi ha redan förut nämnt, vilken betydelse Hauges brev fingo i detta hänseende. Med innerlig kärlek blevo de lästa, gömda och värnade. Förhållandet blev likartat med andra sådana brev. De utgjorde ett kärt föreningsband de troende emellan.
Det var, som sagt, anden, tron och livet, som förenade detta samfund och gjorde det till en enhet, vilken sträckte sig över hela landet. Någon särskild sekt ville däremot Haugianismen, såsom förut blivit omtalat, ej vara, och ej heller ville den på något utvärtes sätt avgränsa sig genom yttre kyrkotukt.
Men å andra sidan tvingade dem förhållandena i allmänhet, och de misstankar, för vilka de voro utsatta, att vaka över, att de icke skänkte sitt förtroende till ovärdiga människor eller umgingos med dem såsom bröder.
Och alldeles särskilt höll man ögat på dem, vilka uppträdde som Guds ords förkunnare. Endast de, vilka hade gott rykte och åtnjöto vännernas odelade förtroende såsom kristna, fingo lov att predika. Unga och oprövade predikanter kontrollerades strängt. Den första verksamhetstiden blev ofta för dem en svår skola. Härutinnan handlade Hauges vänner i enlighet med hans “testamente”.
Och det trossamfund, som på detta sätt utvecklade sig i Norge, sträckte sig också till grannländerna, Sverige och Danmark. Vi ha sålunda redan nämnt Haugvaldstads besök i Sverige och Eielsens i Danmark. Detta skänkte vidare vyer och mellan folken knötos vänskapsband, som fingo förblivande betydelse. Det visade att ett behov förefanns av samverkan och förtroende mellan Nordens kristna, vilket i våra dagar har tagit sig ett nytt uttryck i de skandinaviska inremissions-mötena.
Det är förut omnämnt, att Hauge och hans vänner förhöllo sig avvisande till den urartade Herrnhutismen. Haugianismens stränga allvar kunde ej förlika sig med herrnhutarnas känslopjunk.
Så småningom kommo dock dessa två riktningar, vilka båda representerade det bästa i Norges kristliga liv, varandra närmare. Det berodde på den utveckling, de båda genomgingo. Huru Hauges vänner kommo till en klarare och friare uppfattning av rättfärdiggörelsen genom tron, ha vi redan sett. Men även bland Brödra-församlingens anhängare försiggick en omsvängning. De fingo, säkerligen genom påverkan från Haugianismen, större förståelse för helgelsens nödvändighet och ett djupare kristligt allvar.
Den man, som från 1821 till 1845 var Brödraförsamlingens ledare i Kristiania, Niels Johannes Holm, medverkade mycket till denna utveckling. Han utförde ett icke litet arbete både som skriftställare och predikant och reste mycket omkring i landet.
Han besökte även Hauge på Bredtvedt. Haugianerna och herrnhutarna kunde nu deltaga i varandras kristliga arbete, men till någon egentlig sammansmältning av de tvenne riktningarna kom det dock icke. Och det hade ju ej heller varit naturligt. I särdeles hög grad kommo deras intressen emellertid att mötas i arbetet för hednamissionen. Hos herrnhutarna fanns ju detta intresse från Brödraförsamlingens första tid. Hos Haugianerna vaknade det så småningom. Det var därför naturligt, att den varma missionsvännen John Haugvaldstad sade om herrnhutarna : “De kunna ha något att lära av oss och vi av dem“. Alt så verkligen skedde, blev till välsignelse för bäda parterna.
Såsom förut blivit nämnt hade Hauge icke velat framkalla någon brytning med den bestående norska statskyrkan, vilket också tydligt framgick av hans “testamente”. Haugianerna höllo fast vid den lutherska bekännelsen, böjde sig för den kyrkliga ordningen, blevo landets flitigaste kyrkobesökare och åhörde med stort tålamod de rationalistiska predikningarna.
Det måste väcka beundran, att Hauge och hans vänner under allt detta blevo bevarade från svärmeri och bitterhet, vilken senare lätt kunde ha drivit dem alldeles bort från det kyrkosamfund, vilket bemötte dem så illa och visade sådan brist på förståelse.
Men Haugianernas tålamod och deras uthålliga väntan efter Herrens hjälp skulle icke bliva olönade. Småningom växte det upp en ny generation av präster i Norge. Och även om blott få av dessa direkt slöto sig till väckelsen, förstodo de den dock bättre och hindrade den icke. Och även om det fortfarande fanns präster, vilka i likhet med de gamla rationalisterna överöste de troende med okvädningsord från själva predikstolen, så funnos också sådana, som slöto sig helt till dem. Och en följd av att Haugianerna sålunda ej läto sig drivas ut ur kyrkan utan trots allt stannade kvar i densamma blev även det stora frivilliga, kristliga arbete, som igångsattes i Norge i mitten av förra århundradet.
Detta arbete för yttre och inre missionen har sina rötter i den stora väckelsen, vars förnämsta mänskliga redskap var lekmannen från Tune. Och i samma mån, som bättre tider kommo, började präster och lekmän i denna verksamhet stå sida vid sida.